Andra religioner

Samerna

SAMISK RELIGION Förhållandet till naturen var grundläggande för samernas traditionella tro. Naturen ansågs besjälad och rådare vakade över landskapet och djuren. Det var viktigt att hålla sig väl med nat-urens själar och gudar likaväl som med människorna i ens omgivning. Det var dessa själar och gudar som delade med sig av sin rikedom till människorna och t.ex. gav av sina bytesdjur, men de kunde även undanhålla ville-bråd om människorna bröt mot deras regler.
Gudavärlden Den förkristna religionens värld befolkades av gudar och gudomliga väsen. Olika naturfenomen, som solen, månen, åskan och vinden ansågs som gudomliga. De var livgivande och hade både en god och ond sida. Solen, Biejvve, var en central gud-inna, som gav alla varelser liv. Hon gav ljus, värme och växtlighet. Till solen offrades en vit ren. Åskan, Horagalles eller Dierpmis gav regn, som gjorde att marken grönskade och med sin pilbåge, Regnbågen, fördrev han onda andar och troll. Åskan kunde också vara ond och rasande och farlig för människor och djur. Han tillbads för att inte or-saka skogsbrand eller skada människorna eller renarna.
Månen, Mánno, var en gudinna och dyrka-des vid nymåne, särskilt vid jultiden. Då var det viktigt att det rådde stillhet och man fick inte syssla med sådant som åstadkom buller.
Hemmets gudinnor var stammodern, Máttaráhkká, och hennes tre döttrar: Sáráhkká, Uksáhkká och Juoksáhkká. De bodde under kåtan. Máttaráhkka gav människorna barn och såg till att havandeskapet gick bra. De tre döttrarna hjälpte till vid barnets födelse, bestämde om barnet skulle bli pojke eller flicka och vakade över barnet och hemmet.
Offer Samerna offrade av många anledningar, t.ex. för renarnas välstånd, för jakt- och fiske-lycka. för att övervinna sjukdomar och för att graviditet och förlossning skulle gå bra. Några offerplatser var gemensamma för hela byn. Dit kom även folk från andra platser för att offra. Sedan fanns det offerplatser för dem som flyttade längs samma flyttleder eller fiskade i samma sjöar eller älvar, dvs. de som tillhörde samma arbetslag. Dessa offerplatser låg vid platser som utmärkte sig och ansågs som heliga. Det kunde t.ex. vara ett fjäll eller en sjö.
På en del platser fanns heliga stenar eller trästoder, s.k. sejtar. I dessa förkropps-ligades de hög-re makterna. I närheten av och i kåtan ägde de dagliga ritualerna rum. På varje plats där kåtan restes, restes också en offerbänk och i eldstaden offrades mat och dryck till kåtans gudinnor. Man offrade djur, främst renar, men även an-dra djur, fåglar, fiskar och ibland husdjur från de nordiska grannarna.

Territorieanspråk och kyrkobyggande I kampen om den territoriella makten i norra Skandinavien, Sverige-Finland, Dan-mark-Norge och Ryssland, kom kyrkorna att spela en viktig roll. Bland annat genom kyrkobyggande och församlingsgrundande kunde den egna nationens anspråk på området hävdas. År 1602 beslutade Karl IX att kyrkor skulle byggas på fem platser i Sápmi: Enontekis, Jukkasjärvi, Jokkmokk, Arvidsjaur och Lycksele. Samtidigt förbjöds samerna att utöva sin tro och blev skyldiga att inställa sig till kyrk-platserna vid särskilda helger för att erlägga skatt, bevista ting och delta i kyrkans gudstjänster, undervisning och förhör. I slutet av 1600-talet kom en period med en intensiv religionskonfrontation. För de som höll fast vid sin gamla tro hotades med straff av olika slag; böter, fängelse eller dödsstraff. Som ett led i missionsarbetet grundade staten också skolor. Den första skolan för samebarn öppnades redan i början av 1600-talet. De viktigaste ämnena var krist-endomskunskap och bibelläsning. Kristnandet av samerna gick dock långsamt och 1723 startade svenska staten fler skolor på kyrkplatserna. Här skulle eleverna gå i två år och sedan sprida kristendomen bland andra samer. Många undanhöll dock sina barn från skolan. 1738 grundades Direktionen över Ecklesiastikverket i Lappmarken, med mission bland samer som uppgift. Missionsarbetet intensifierades härigenom. Tvångskristnande Vad förbudet att behålla den egna tron betydde för samerna kan vi idag inte veta. Men vi vet av tingsprotokoll att samerna försökte hålla fast vid sin gamla religion. Den traditionella religionens ceremonier kunde de utföra där de befann sig. Dessutom ansåg man att de samiska gudarna hjälpte till i det dagliga livet, både hemma i kåtan och ute i renskogen, vid jakt eller fiske. Den kristne guden ansågs däremot inte befatta sig med det vardagliga. Den samiska religionen var dock tolerant mot den främmande religionen. Eftersom man redan hade många gudar kunde man acceptera även den kristna treenigheten, som uppfattades som olika gudar. Det samerna reagerade mest emot var när missionärernas angrep förhållandet till de döda förfäderna. I det samiska samhället var de döda förfäderna en viktig del av familjen. Förfäderna ansågs ta del av de levandes göranden och låtanden. De kunde orsaka bekymmer, som sjukdomar, men även vara till hjälp, genom att beskydda anhöriga eller vakta deras renhjordar. Prästerna och missionärerna attackerade hårt denna föreställning. I den kristna världen fanns inte någon plats för den samiska föreställningen om de döda. För samerna betydde tvångskristnandet ett stort ingrepp i den egna kulturen, eftersom en viktig del av familjen plötsligt inte ansågs existera. Det fanns också en rädsla för att tvingas överge sina förfäders tro. Man menade att förfäderna levat i välmåga när de fritt fick bruka de gamla helgedomarna, men sedan kyrkan börjat lägga hinder i vägen för förfädernas tro hade en allmän fattigdom till-tagit. Motstånd och religionsskifte Trots hot om dödsstraff och böter lät många samer bli att komma till kyrkplatsen i den egna byn eller flyttade iväg till andra samebyar, som låg längre bort från kyrkans inflytande. Det finns många skrivelser från prästerna vid den här tiden där de klagar på att samerna inte kom till gudstjänsterna. Länge verkar det också som man fortsatte att tillbe sina gamla gudar samtidigt som man besökte kyrkan och deltog i kyrkans aktiviteter. Eftersom de kristna kyrkorna var få och låg långt borta, medan de samiska gudarna och ritualerna var nära männi-skorna kunde de två religionerna länge existera sida vid sida. I och med den intensifierade missionen på 1700-talet verkar den kristna religionen ha fått en allt större spridning. Deltagandet i gudstjänster och nattvard ökade. På 1800-talet svepte en kristen väckelse över det samiska samhället. Den kallas laestadia-nismen efter sin ledare Lars Levi Laestadius. Denna kristna lära passade för samerna och många anslöt sig till den. Element ur den samiska religionen har fortlevt i folktron in på 1900-talet.

Hem