Rom-Lära

Den romerska religionen var från början en
primitiv naturreligion, där olika element från
naturen iklätts gudomliga former. Det fanns
en mängd forntida romerska gudar. Kulten
av dem hade under seklernas lopp inspirerats
och blandats upp med de forntida grekiska
gudarna, tills de var svåra att skilja åt. Kul-
ten av dem fanns kvar under hela antiken,
men hade för länge sedan förlorat sin glöd.
Man ärade dem endast av gammal vana och för säkerhets skull, snarare än av sann övertygelse. Det fanns dock undantag: Särskilt inom senaten i Rom fanns det medlemmar som ansåg att man borde återgå till förfädernas kult för att återge riket dess stadga. Även bland den skrockfulla allmänheten kunde man offra till de forna gudarna i speciella syften, t ex för god skörd eller för tur i kärlek.

Organisation

Fasta trosläror och ett yrkesprästerskap saknades. Kulten hölls ofta på det privata planet: husfadern genomförde offren. I de fall det fanns tempel ad-ministrerades de av vanliga medborgare, vilka var präster som en bisyssla. Det var vanligt att man köpte sig en post som präst, eftersom man hade rätt till en del av offren och för att de gav en höjd social status. Dessutom hade man förmånen att administrera kultens ekonomiska tillgångar. Präster till-sattes normalt endast till kulter som hade tempel. Rikets högste präst var kejsaren, genom sitt innehav av posten som överstepräst, pontifex maximus.

Kulten

Templen användes aldrig för kulten. Det var endast gudens hus. Alla kult-handlingar ägde rum vid ett altare. Altaret behövde inte vara knutet till ett tempel, men stod alltid inom ett heligt område, ett så kallat temenos, som kunde markeras med en mur, vall, rep, häck eller dylikt. Om altaret stod i anslutning till ett tempel, stod det oftast framför ingången.

Gudarna dyrkades genom offer (sacrificium). Det klassiska offret bestod av att en ko eller får fördes fram till altaret. Man skar av djurets halspulsåder och samlade blodet i ett kärl. I detta doppade man lövruskor, med vilka man färgade altaret rött medelst piskning. Djurets inälvor togs sedan ut och brän-des på altaret. Det var viktigt att röken steg rakt upp, så att gudarna kunde få den i sig. Köttet grillade man och åt upp. Denna typ av offer var dock ganska ovanliga och förekom endast i samband med viktiga festivaler. Kost-naden, bristen på hygien och det för moderna människor osmakliga i riten har föranlett oss att förbjuda denna typ av offer.

En betydligt vanligare offergåva var växter av olika slag, framförallt säd. Den-na brändes på altaret. Man brände även rökelse. Man kunde även offra grön-saker, frukt, olja, ost och honung, vilket endast lades på altaret, utan att brännas. Tanken var att man skulle ge gudarna mat. Huvudet skulle alltid va-ra täckt under ett offer. Efter offret bad man en kort bön, om att guden måtte ta emot offret med välvilja. Ofta spelades flöjt under offret.

En mycket uppskattad typ av offer var de så kallad votivgåvorna. Det som skilde dem från brännoffren, var att de inte förstördes, utan förvarades i templet eller inom det heliga området. Det kunde vara vilken gåva som helst, men de var vanligtvis värdefulla. Templen samlade på så sätt på sig en hel del värdeföremål. Dessa kunde prästen använda till att förbättra kultplatsen, bygga ut templet, eller kanske investera i mark. Kulter kunde vara stora jordägare och få betydande inkomster genom arrenden.

Offer genomfördes normalt av privatpersoner. Om det fanns en präst knuten till kulten, brukade denne assistera. I samband med festivaler och statliga offer, genomfördes offren av samhällets representant och en eventuell präst.

Hem Sidtopp