Rom-Historia

Den unge Aeneas flyr ur det brinnande Troja och har med sig sin far och lille son samt sina män. Han låter förfärdiga en flotta för att söka ett nytt hem åt sig och de sina. Oraklet i Delos vägleder honom på sitt dunkla sätt. Efter många vedermödor hamnar han i det mäktiga Kartago. Afrodite som beskydd-ar Eneas (hon är hans mor) ser till så att Kartagos drottning Dido blir föräl-skad i Aeneas och en tid följer präglad av ömsesidig kärlekslycka.

Nu menar emellertid gudarna att Aeneas har ett uppdrag att slutföra, näm-ligen att grunda det nya Troja och därför uppmanas han av gudarnas bud-bärare Hermes att lämna Dido och bege sig till Italien. Aeneas lyder motvilligt och Dido tar sitt liv i en känslosam scen.

Efter diverse strapatser når Aeneas Tiberns strand, där kung Latinus härskar. Aeneas anhåller om prinsessan Lavinias hand men har en aggressiv konkurrent i Turnus. Aeneas lyckas emellertid besegra Turnus och får Lavinias hand och blir stamfader till den som anses som Roms grundare, nämligen Romulus.

Romulus dyker upp långt senare i historien. Bakgrunden är att den gode kung-en Numitor fördrivs av sin grymme broder Amulius, som blir av med Numitors dotter Rea Silvia genom att göra henne till prästinna i tanke att hon inte skall kunna få några söner som i framtiden kan utgöra ett hot om makten.

Amulius har dock glömt att ta med gudarna i beräkningen. Krigsguden Mars blir attraherad av Rea Silvia och avlar tvillingsönerna Romulus och Remus. De sätts ut i en korg vid floden Tibern. En varginna ammar dem emellertid och de växer upp till starka ynglingar som avsätter Amulius och återinsätter sin morfar Numitor på tronen. Som tack får de ett eget område att styra över.

Romulus ritar med en käpp upp det område, där hans stad skall ligga men Remus hoppar retsamt över det streck som skall symbolisera den fram-tida stadens murar. Romulus drabbas då av ursinne och slår ihjäl sin broder med orden att alla skall drabbas av samma straff som olovandes försöker ta sig in i den framtida staden. Staden namnges efter Romulus till Rom. Årtalet för grundandet angavs exakt och blir översatt till kristen tideräkning 753 f Kr.

Berättelsen om Aeneas, hans resor och strapatser, har odödliggjorts på kling-ande hexameter av skalden Vergilius i romarnas nationalepos Aeneiden.

Den romerske historieskrivaren Livius låter berättelsen om Romulus och Remus inleda sin romerska historia. Livius berättar också om Aeneas, men hos honom blir Vergilius storslagna epos ett kort och sakligt referat.

År 753 f. Kr. så var det en flod som hette Tibern där enligt sagan var det två pojkar som hade kungablod som sattes ut i floden för att dö. Då kom det en varginna och matade dessa. De blev sedan kungar i Roms början. Deras namn var Romulus och Remus.

Men enligt Arkeologer och forskare gick det till så att år 753 f. Kr. så samla-des människor vid floden Tibern mellan kullarna Capitolium och Palatien. Män-niskorna vandrade dit inifrån landet och längs kusten för att byta till sig salt, föda m.m. Det dröjde då inte länge för än det blev en populär plats, som ett handelstorg. Romarnas tideräkning börjar från år 735, som då var 0 för dem. På kullarna bodde latintalande romare.

Etruskerna

Norr om Rom låg Etrurien. Etruskerna, som de kallades, hade mycket använd-bart, järnmalm, skog och så kunde de smälta järn. Deras språk kan läsas men inristningarna om dem då går inte att tyda. Etruskernas storhetstid var om-kring år 500 f. Kr. Då de hade erövrat stora delar av Rom och Etruskiska kun-gar regerade där. Etruskerna trodde på gastar och spöken, både onda och goda. Bland de var febris som sänkte febern hos de sjuka därifrån har vi fått ordet feber. Vi har också fått saker och uppfinningar från etruskerna: kalen-dern uppfann dom och avloppen. Ett av dom finns kvar än idag, och namnet är Cloaka maximas.

Romarna tar över: Republik

Romarna tränger sig neråt efter många långvariga krig. Det enda om-råde som inte var anfallet var Storgrekland. Grekerna ville nu ta tag i denna situation och tog hjälp av kung Pyrrhos i Epirus, nuförtiden Albanien. Men Pyrros klarade inte striderna så bra och förlorade flera tusen man. (Mindre än Romarrikets) Då sa han: "En sådan seger till och jag är förlorad". År 264 f. Kr. så gav Grekerna upp.

Romarna följde principen "Söndra och härska" när de plöjde fram. Nu tog de det lugnt i Italien. De tid att dra vägar. Rom blev nu en riktig stor-makt. Rom hade alltså mycket mark och placerade ut "kolonier" där vakter höll ett öga på undersåtarna.

Kartago erövras

Katago låg vid Nordafrikas kust. År 264 f. Kr. var då det första Puniska kriget. Kartagerna började med att erövra Sicilien och täppte till Messiasundet. Rom-arna hade inte så bra sjövanor men grekerna blev deras lärare. Vid första kri-get hade Hannibal 60.000 man och 37 elefanter, detta var slaget vid Zama, år 202 f. Kr. Vid det tredje kriget så plundrades och totalförstördes Kartago.

Grekland erövras

Samtidigt som det tredje och sista puniska kriget avslutas anfaller Romarna Grekerna, och allt plundras och skeppas till Rom. Rom såg upp till grekerna och Rom tog bl. a. deras gudar (som de bara bytte namn på), lite av deras skolsystem. Kort sagt Romarna ville vara som grekerna.

Inbördeskrig och oro

Det var oroligt inte bara i huvudstaden. Från trakterna söder om Östersjön trängde tiotusentals germaner in i norra Italien. Men riket räddades av en general som hette Marius. Soldaterna värvade han genom att ta upp arbets-lösa i Rom.

Triumvirat

Pompejus, Crassus och Caesar bildade ett triumvirat (ett förbund på tre), 60 f. Kr. Och bara ett tag senare blev Caesar ganska självklart vald till Konsul, för Caesar var mycket populär. Caesar kom från en mycket ståtlig familj och de firade honom liksom alla de andra där han härskade. Han hade många tri-umftåg för många segrar! Caesar blev senare en diktator och spillde pengar på gratis underhållning lite här och där och Senaten blev misstänksam. På ett möte med senaten blev Caesar ihjälhuggen med en dolk och hans testamente löd så att många romare fick pengar men mest fick en släkting som också efterträdde honom, Octavianus.

Efter Caesar

Många kom till Caesars begravning och sörjde. Octavianus tog kontakt med Caesars gamla soldater och fick dem på sin sida och tillsammans med en An-tonius (som var Caesars gamla medkonsul) besegrade de Caesars gamla fien-der. Efter det så delade de upp Romarriket i två delar Octavianus tog den västra delen och Antonius den östra. Augustus, som senaten kallade honom för att de inte vågade ge sig på honom i krig, smutskastade Antonius och efter en strid vunnen av Augustus, begav sig Antonius till Egypten och tog sitt liv.

Kejsardöme

Med Augustus kom freden inom riket, kallad Pax romana.

Kejsarna

Kejsarna åt tre mål mat om dan och de låg ner och åt på en mjuk dyna med-an en slav tvättade dennes fötter.

Kejsare efter Augustus var Nero, Domitianus, och när riket hade sin största utbredning så var Trajanus på tronen. Däreftet kom Deocletanius.

Romerska rikets nergång

Germanerna trängde mer och mer på nu. Och i slutet av 300-talet så kom de asiatiska ryttarna som kallas Germaner. Och det gick vilt till när de plöjde fram mot norra och östra Europa. Armén tog mer och mer pengar och till slut var skatterna så höga att de kostade väldigt mycket.

Riket delas

Konstantin - "den store" (306-337) flyttade tyngdpunkten och gjorde en ny huvudstad - Kontantinopel, dit han och många kristna flydde. Nu var Rom så gott som splittrat.