Persien-Historia

Perser och meder var de förnämsta
av bar barerna, dvs de folkslag som
inte talade grekiska. På fyrtio år ut-
vecklades de från en lant befolkning
i det gamla Orienten till världens
herrar. Genom Cyrus', Kambyses' och
Darius I:s erövringar införlivades In-
dusdalen, skyternas område norr om
Sogdiana, Egypten och Jonien med
det stora rike vars centrum låg i Per-
sien. Även om imperiet upplevde rev-
olter, och de persiska kungarna fick
utstå nederlag, särskilt på grund av
grekernas bedrifter, så skapades en
väpnad fred.

Darius I uträttade ett stort arbete som organisatör. Han inrättade garnisoner i alla provinser, särskilt i sådana som var betydelsefulla på grund av sina rike-domar (Egypten, Babylonien) eller sitt läge (Jonien). Besegrade folk måste be tala tribut genom att tillhandahålla varor för direkt konsumtion, skepp och sol
dater. Han utnämnde också persiska satraper, guvernörer och officerare som var helt underkastade hans beslut, lierade med "storkonungen" genom blods-band eller genom ed. Allt hänförde sig till kungen: som teoretisk ägare till all jord och högste chef för hären och rättsväsendet representerade han Ahura-mazda bland människorna, en skärningspunkt mellan gudomliga planer och mänsklig aktivitet, det nav kring vilket den kosmiska ordningen roterade. Och i ett väldigt kommunikationsnät, såväl till lands (Kungsvägen från Efesos till Baktra), som på floderna och till sjöss (kanalen mellan Nilen och Röda havet grävdes ut under Darius) fortsatte varje provins att leva enligt sina egna la-gar. De grekiska mynten spreds ända till Baktra, iranska seder slog rot i Min-dre Asien, och egyptiska och joniska vetenskapsmän och konstnärer möttes i Susa och Persepolis. Som ett minne av en tidigare nomadtillvaro höll sig hov-et med tre residens: Persepolis och Susa på vintern och Ekbatana (Hamadan) på sommaren. Persepolis tillhörde akemenidernas gamla område och var därför huvudstad. Staden byggdes redan på Darius' tid och förskönades hela tiden. Den var centrum för den kungliga förvaltningen, platsen för nyårsfesterna och den akemenidiska konstens pärla. Denna konst, som fritt blandats med intryck från Greklands stenhuggarkonst och Mespotamiens ikonografi och Ir-ans djuravbildningar, var en kunglig konst. Relieffriser med delegationer som bär fram sina gåvor till kungen demonstrerar hur oändligt stor den värld var som hyllade en enda kung. Perserna var anhängare av mazdaismen och Ahu-ramazda var deras gud, tillsammans med Mithra och gudinnan Anahita, men i Egypten erkände kungen också Amon Ra, i Delfi Apollon och i Persepolis de elamitiskaka gudarna.

Det persiska rikets fall orsakades av de expansiva tendenserna, de ständiga dynastiska problemen, de grekiska hopliternas överlägsenhet och Alexanders lyckosamma krigståg. Men som avslutning på sagan om den gamla Orienten trädde Centralasiens och Irans folk in i historien och avlägsna länder öppna-des för grek-makedonierna och senare för romarna. Det var ändå perserna, och framför allt den bild greker gjort sig av dem, som gav upphov till den västerländska föreställningen om Orienten med despotism, intriger, guld, prakt och vällust. Man kan utan vidare övergå från att läsa klassiska författare som Ktesias och Plutarchos till europeiska forskningsresande i 1600-talets Persien. Alla är lika fascinerade och fyllda av samma motsägande förvåning, avund och avsky.

Hem Sidtopp