I västerled anföll nordborna 795 Orkneyöarna och Hebriderna, där sedemera basstationer upprättades för de kommande anfallen. År 812 intog norrmännen stora delar av Irland, och Dublin blev under lång tid deras huvudsäte på ön. Hela 900-talet var en blodig kamp mellan norrmän och irländare på ön, och först år 1014 lyckades man kasta av sig det nordiska oket i och med det berömda slaget vid Clontarf, där nationshjälten Brian Boru stupade.
Danskarnas angrepp mot Västeuropa inleddes 793, då en vikingaflotta anföll ön Lindisfarne (Holy Island). Den första stora invasionen inföll 866, då man lade under sig stora delar av Sydengland. År 878 försökte man införliva även Wessex i det danska området, men vikingarna blev slagna av Alfred den store. Danskarna till-försäkrade sig dock den s.k. "Danelagen", d.v.s. Northumberland, Ostangeln, halva Mercia och ett stycke av Essex. Dessa områden förlorades efterhand.
År 991 trängde den norske Olav Tryggvason in i Themsen och utkrävde den första av de s.k. Danagälderna, och 1013 anlände Sven Tveskägg med en stor vikingaflotta och erkändes som konung över hela England. Vid hans död år 1017 övertogs riket av sonen Knut och kom med tiden att delas av dennes söner. Den intensiva nordiska bosättningen i England kan fortfarande spåras, bl.a. i ortnamnen: alla som ändas på -by och -thorp är av danskt ursprung. Av stor betydelse för vår kunskap om dessa bosättningar är Domesday Book från 1086, en jordebok med ortnamnsangivelser. Förvånande är det ringa antalet vikingagravar på de brittiska öarna, vilket visar att nordborna tidigt har upptagit kristendomen och kommit att begravas på kyrkogårdarna.
Frankerriket drabbades för första gången av vikingarna år 841, då en flotta seglade uppför Seine och brände Rouen. Efter en serie smärre anfall de följ-ande åren kunde Ragnar Lodbrok 845 tränga ända fram till Paris, och stora silvergärder utbetalades. Sådana härjningar pågick till år 900, då vikingahövdingen Rollo eller Rolf slöt fred med frankerkungen Karl den enfaldige och lovade vakta landet mot att nordborna erhöll Normandie.
Till de mest imponerande företagen under vikingatiden hör seglatserna till Island, Grönland (från 982) och Nord-Amerika, som vi känner genom Landnámabók, Íslendinga bók och Erik Rödes saga. De grönländska vikingarna gjorde regelbundna resor till Nordamerikas östkust, se Vinland. Vendeltiden, järnåldersperiod i Sverige, 550-800 e.Kr., vilken har fått sitt namn efter ett båt-gravfält vid Vendels kyrka i Uppland. Tiden kännetecknas av den allt fastare riksbildningen i Mälardalen, i Sveriket, som börjat växa fram redan under den föregående period, folkvandringstid (400-550). De praktfulla krigargravarna vittnar om stormän och kungs-gårdar. I båtgravarna vid Vendel liksom även vid Valsgärde, Tuna och Ultuna har krigarna gravlagts med hjälmar, svärd, sköldar och ett praktfullt inventarium av inhemska och importerade lyxvaror, vittnar om utvidgade internationella kontakter. Detta understryks av den nyligen påträffade handelsplatsen Helgö i Mälaren, också den från vendeltiden, med fynd av importvaror från Irland i väster till Bortre Indien i öster.
Under samma period grundades även en rad handelsstationer, framför allt i Baltikum, exempelvis Seeburg, det nutida Grobin, i Estland. Dessa kolonier förebådade vikingatidens handelsfärder i österled och utgjorde en förutsättning för dessa. Ett exempel på internationella kontakter västerut är den praktfulla båtgraven vid Sutton Hoo på Englands östkust; den visar stora överensstämmelser med båtgravarna i Mälardalen, och den döde krigarens livvapen är tillverkade i Sveariket.
Under vendeltiden utvecklades i Norden den germanska djurornamentiken som kanske är den mest utsökta av våra förhistoriska konstarter, och även guldsmedstekniken nådde sin fulländning med bl.a. storartade cloissonéarbeten. Den gotländska bildstenskonsten blomstrade och nådde sin fulländning under yngre vendeltiden.
Under Vendeltiden stärktes svearikets ställning, och det var egentligen endast Skåne, Halland och Blekinge som inte föll under Mälardalens överhöghet. I Uppland och Södermanland begrovs kungar och stormän framför allt i båtgravar, där ingeting fattades krigaren i livet efter detta: hjälm, sköld, svärd, häst, mat och dryck och annan utrustning. Landets mest betydande båtgravfält har undersökts vid Valsgärde och Vendel i Uppland, och den storartade djurornamentiken på fyndmaterialet visar intensiva kontakter med germanerna på kontinenten liksom med de många kungadömena i England. I Mälardalen inrättades vår första stora handelsplats, Helgö, vars fyndmaterial vittnar om handelskontakter med bl.a. Irland, östra medelhavsområdet och till och med Indien. I östra Balticum anlades en rad befästa handelsstationer för handelsfärder i österled, bl.a. Apole vid Grobin och Truso vid Elbing
I början av vikingatiden (800-1050 e.Kr.) Över-fördes den centraliserade handeln i sveariket till Birka på Björkö, samtidigt som handelskontakterna med kalifatet i Orienten intensifierdes på de ryska floderna. Formliga städer växte fram längs vägen, och stora nordiska kolonier har undersökts vid Staraja Ladoga, Novgorod (Holmgård) och Smolensk. Via dessa handelsvägar kom silver i stora mängder till sveariket, både som mynt, som smycken och som råvara.
Antalet betydande silverskatter i Sverige är över 2000, varav mer än hälften är framtagna på Gotland, och öns betydelse för sjöfarten åt svearna är påfallande. Av de många gravformerna från vikingatiden dominerar i Mellansverige de låga höggravarna, medan Sydsveriges gravfält vanligen är markerade med resta stenar eller skeppssättningar. Domarringar förekommer på flera håll i landet, och ett fåtal monumentala skeppssättningar är tidstypiska, som t.ex. Kåsebergaskeppet i Skåne och skeppen vid Skee i Bohuslän. I framförallt Birka kan den s.k. kammargraven i skiftesverk knytas huvudsakligen till en handelsöverklass. Om bebyggelsens täthet i Uppland under vikingatiden vittnar Riksantikvarieämbetes fornminnesinventering, där landskapet uppvisar över 100 000 registrerade fasta fornlämningar från yngre järnåldern. Mälardalen har också det största antalet runstenar i landet, de flesta resta under 1000-talet.
Vinland, vikingarnas benämning på New foundland på Nordamerikas östkust, som enligt sagorna regelbundet besöktes av de på Grönland bosatta nordborna. Enligt Erik Rödes saga [Er-ik Röde, död c:a 1000 f.Kr., norsk viking. Enligt Erik Rödes saga, skriven c:a 1200, blev han förklarad fredlös på Island. Han seglade då västerut och upptäckte Grönland 982. Eriks son Leif Eriksson skall ha gjort en resa till Vinland, d.v.s. den nordamerikanska kontinenten.] och Snorres Heimskringla skulle Leif Eriksson ha upptäckt Vinland år 1000 och ha bott där tillsammans med 35 man under ett år. Förmodligen har behovet av timmer till de grönländska kolonierna varit en av huvudorsakerna till dessa resor, och andra resmål har varit Markland (skogland) och Helluland (stenland). Vinland betyder möjligen gräsland eller äng. Markland motsvara nog Labradorkusten, medan Helluland torde utgöra nuvarande Baffinön. Nordbornas besök i dessa avlägsna trakter är i dag ställda utom all tvivel, och 1960 undersöktes de första bebyggelseresterna efter deras kortvariga bosättningar. Redan 1932 påträffades på Sandnesboplatsen i Vesterbygden på Grönland en pilspets av en på Grönland okänd flintart, som måste ha importerats från Vinland och de där levande indianerna.
Källa: Vikingar
|
> Utbredning
