Islam-Historia

Muhammeds liv:

Han föddes omkring 570 e. kr. Det är svårt att veta närmare exakt eftersom historiekällorna vid den här tiden inteär helt och hållet tillförlitliga. Han blev tidigt föräldralös. Han började vid ungaår att arbeta som karavanförare. Vid 25-års ålder gifte han sig med sin första fru, Khadidja. Hon var änka, mycket förmögen och ägare till ett "karavanåkeri". När han var omkring 40 år fram-trädde han för första gången i Mecka. Han hade för avsikt att reformera den gamla arabiska religionen. Förkunnelsen byggde på uppenbarelser som han hade fått av ängeln Gabriel. Muhammed kände ett stort kall efter att bli profet, han ville fullborda tidigare uppenbarelser som låg till grund för judendomen och kristendomen. Det rådde vid den här tidpunkten stor social oro i Mecka. Samhället som tidigare hade varit uppbyggt på stamgemenskap, höll på att falla sönder. Handeln hade blivit större med Syrien och Jemen, vilket medförde att stora mäktiga affärs-män framträdde. Den rike affärsmannen blev något av ett ideal, ett föredöme som allt fler ville efterlikna. Dessa affärsmän handlade ofta helt i sitt eget intresse, vilket medförde att de mindre framgångsrika stöttes ut. Det var bland dessa utstötta som Muhammed sökte anhängare. Muhammed erbjöd dessa en gemenskap på ny grund, nämligen islam.

Det centrala budskapet:

Moneteism: Det finns bara en gud. Allah är den enda guden, alla andra gudar är avgudar. Allah är skaparen och den som givit liv åt skapelsen. Han är ock-så den allsmäktige domaren, vilket människan ska vara mycket medveten om.

Givmildhet. Givmildhet var den främsta av alla dygder, girighet däremot var en svår synd.

Detta möttes inte med odelad glädje i Mecka. De styrande i staden var oro-
liga att tempel intäkterna skulle komma att minska. Man hade en rad tempel för gudar och gudinnor, men Muhammed talade om att det bara fanns en gud. Även kraven på givmildhet och medkänsla provocerade dem.

Efter att de mäktiga förföljt och hotat Muhammed under en längre tid, flydde han från sin hemstad till Medina. Detta skedde år 622. Där gick det lättare för honom att förverkliga sina idéer och han upprättade ett islamiskt samhälle. År 630 anslöt sig Meckas invånare till profetens anhängare. Vid sin död 632 hade han lyckats förena hela den arabiska halvön till ett enda rike, som var grund-at på den nya religionen.

Information om Muhammeds liv kan hämtas ur en mängd källor. Eftersom hans liv redan på ett tidigt stadie betraktades som normerande, började människor i hans närhet att nedteckna episoder ur profetens liv som senare har blivit rättesnöre för det mänskliga handlandet. Det uppstod snabbt en mängd be-rättelser om hans liv. Dessa berättelser kallas hadither. Efterhand sållade man bort hadither som man misstänkte inte innehöll så stor sanningshalt. Det var specialister som sysslade med detta. Man bildade stora samlingar av dessa hadither. Dessa samlingar betraktas som ideal, Muhammeds levnadsideal, eller Sunna. Ordet kan översättas med sed eller vana. Vid rättsliga bedömningar är Sunna mycket viktig.

De fyra rättledda kaliferna

• Abu Bakr 632-634
• Umar ibn al-Khattab 634-644
• Uthman ibn Affan 644-656
• Ali ibn Abi Talib 656-661

Efter profetens död blev det stridigheter om vem som skulle ta över ledar-skapet. Muhammed hade före sin död inte utsett någon efterträdare till posten. Efter Muhammeds död fanns ingen ledare, ingen organisation. Man visste inte riktigt hur man skulle gå till väga för att utse en efterträdare. Det rådde delade meningar om hur det skulle gå till. Några ansåg att den utsedde skulle stå i släktskap med profeten och besitta särskilda religiösa dygder, andra menade att man enbart skulle besitta religösa dygder, att släktskapet inte var så viktigt, ytterliggare andra ansåg att ett rådslag skulle hållas inom den muslimska församlingen. Det var dessa åsikter som senare gav upphov till uppdelningen i shia och sunni, vilket jag tänker behandla lite senare.

Slutligen samlades de ledande männen till ett rådslag för att där utse en ny ledare. De flesta enades om att välja Abu Bakr Muhammeds svärfar till "de troendes ledare", amir al-mu`minin. Det fanns dock de som var mycket miss-nöjda med detta, som hellre hade sett Ali, Muhammeds svärson som efter-trädare. Ali var mycket ung vid den här tiden, vilket talade emot honom. Hans ungdom kan också medfört att de som "lanserade" honom hade egna makt-intressen och hade tänkt utnyttja hans ungdom.

Abu Bakr: 632-634
Kalifatet expanderar under Abu Bakrs tid som ledare. Man tog forna Palestina, Syrien och delar av Irak. Den militära auktoriteten förstärktes. Abu Bakr blev dock inte långvarig på sin post. Han dog efter att ha suttit på sin post i end-ast 2 år.

Umar ibn al-Khattab 634-644:
Han var en av profetens närmaste vänner och tidigaste anhängare. Det var under hans tid man började använda sig av titeln kalif. Kalif betyder "Guds sändebuds efterträdare", Khalifa rasul Allah Kalifatet expanderar ytterliggare under Umars ledarskap. Man erövrar delar av Iran, resterade delar av Irak, Egypten, Nordafrikas kust. Man fördrev inte lokalbefolkningen under sina er- övringar, det rådde inga krav på omvändelse till Islam. Man tog bara över statsapparaten. Den enskilda människan påverkades inte stort av maktöver-tagandet, vilket kan ha varit en av anledningarna att det var relativt lätt att expandera så fort. Man hade provinsstyre med en guvernör i varje provins. Det bildades garnisonstäder. en guvernör styrde där och omgav sig med erövrarstyrkor. Basra i Irak är ett exempel på en sådan garnisonstad. Umar mördas 644 av en persisk slav.

Uthman ibn Affan 644-656:
Han utsågs genom ett traditionellt rådslag. Han var medlem av en av de mäk-tigaste familjerna. Han utnämner sina släktingar till de högsta posterna. Uth-man var ganska svag och får så småningom problem med stammarna. Han fick kritik från profetens familj. Han mördas slutligen av en grupp myterister från arabiska styrkor från Egypten. Ali anklagas trots att han inte har något med saken att göra. Trots det utses Ali till den nye kalifen.

Ali ibn abi Talib 656-66:
Det blir omedelbart motstånd mot honom. Det är Alis anhängare, shiat-Ali (shia betyder parti) som senare blir shiamuslimer. Han reser från Mecka till Kufa och bildar ny bas där. Kufa ligger i Irak och Irak är sedan dess ett starkt fäste för shia. Ali besegrar de första motståndarna. Muawiya som är släkt med Uthman försöker hämnas Uthmans död. Muawiya vill åt kalif titeln. Det blir öppet krig i Siffin 657. Muawiya tvingar fram förhandlingar om kalifatet. Ali hade övertaget men går ändå med på förhandling och skiljedom. Det hela resulterade i att en grupp av Alis anhängare övergav Ali, då de ansåg att Ali svikit partiet. Den nya gruppen kallade sig Kharijiter. De kom att få ganska stor politisk betydelse det följande århundradet. Muawiya tillhörde en grupp som kallades sig ummayyader. Ali blev mördad av en ummayyad 661.

Det ummayyadiska kalifatet 661-750

Efter Alis död var det några som samlades kring hans son Hasan som Alis efterträdare, men det var den ummayyadiska ledaren Muawiya som utropade sig till kalif och etablerade sig som islams ledare i Damaskus. Han hade tidi-gare arbetat som ståthållare i Syrien och disponerade över en stark armé där, så valet av stad var ganska naturligt. I Syrien var den byzantinskhellenistiska kulturen förhärskande och araberna tog starkt intryck av detta. Det gäller främst konst och arkitektur, vilket man kan se på till exempel Klippmoskén i Jerusalem:

Majoriteten av muslimerna följde Muawiya. Hasan avsade sig ganska snart posten som Muhammeds efterträdare och hans bror Husayn tog över titeln. Efter Muawiyas död, trädde hans son Yazid in på scenen. Husayns anhäng-are uppmanade nu Husayn att utmana den nye ledaren Yazid, vilket han också gjorde, men han led ett förskräckligt nederlag. Slaget stod vid Kerbela 680. Yazid ledde en här på över tusen man, medan Husayn endast hade med sig en på 72, ett tal som allt sedan dess haft stor betydelse för shiiterna. Slaget vid Kerbela har en oerhört stor betydelse för shiiterna. Den har färgat hela deras livssyn. Husayn är symbolen för det sanna martyrskapet. För mån-ga shiiter är Kerbela den heligaste staden, alltså heligare än Mecka, Medina och Jerusalem.
Damaskus har alltså blivit den nya huvudstaden. Under ummayyaderna exp-anderar kalifatet ytterligare. Spanien, Iran och Afghansitan införlivas. Umma-yyaderna var en utpräglad arabdynasti. Kalifen utses alltid från samma familj. Det rådde en stor öppenhet gentemot andra religioner. Man hade täta kon-takter med judar och kristna.
Man började organisera en central styrelse byggd efter byzantinsk modell. Arbetet med centraliseringen fullföljdes under Abd al-Maliks tid som kalif (685-705). Förvaltingsspråket var till en början grekiska, men övergick under al-Malik till arabiska. al-Malik var den första att prägla mynt av islamsk typ. Dessa mynt var kopior av de byzantinska. Mynten var präglade med koran-citat, trosbekännelsen och härskarens namn. Tidigare var det bara kejsaren i Konstantinopel som slagit mynt i sitt eget namn, så detta var en mycket symbolisk handling. Man ansåg alltså att kalifen var jämställd med kejsaren.
Under ummayyaderna utvecklar man historieskrivningen. Man fogar in Muham-med i den bibliska historien. Man menar att Muhammed är skapelsens mål och mening. Sharia utvecklas och lagen kommer i mycket att följa den judiska. Teologin börjar också ta form. Man tar upp kristna teologiska frågor. Ummay-yaderna är religiöst inklusiva, men etniskt mycket exklusiva. Detta märker man tydligt om man tittar på beskattningssystemet:
De arabiska muslimerna betalar ett tionde i skatt. De som däremot är muslimer men icke araber betalar 50% i skatt. De som varken är mus-limer eller araber, alltså judar och kristna, betalar 50% + en extra skatt.
Det växte så småning om fram en stark opposition mot ummayyaderna. Den arabiska elitismen motverkar sammanhållningen.
Stamlojaliteten var stark under den här tiden och det var en splittrande kraft. Olika samhällsgrupper gick samman enade mot ummayyaderna, trots att deras intressen inte var dem samma. Det blev revolt 747. Slutligen föll ummayyaderna och abbasiderna tog över.

Abbasiderna 750-1258

Abbasiderna legitimerar sig genom profetens familj, men är av en annan gren än Ali. De härstammar från al- Abbas, som var Muhammeds farbror. Kufa i Irak är abbasidernas propaganda centra medan Iran är det militära centrat. De ansåg sin uppgift vara att upphäva orättvisorna. Mawali, en grupp som var muslimer men inte araber, utgjorde maktbasen. De bestod av köpmän och hantverkare.
Man avskaffar den arabetniska identiteten. Grunden för lojalitet var över-gången, konverterandet till islam. Till skillnad från ummayyaderna är alltså abbasiderna religiöst exklusiva och etniskt inklusiva. Genom detta fick icke muslimer en lägre social status. Distansieringen till andra religioner ökar.
Det iranska kulturarvet var stort och det påverkade kaliferna. Perser tillträdde poster inom den abbsidiska staten och förvaltningen. Infrastrukturen och underrättelsetjänsten var efter persiskt mönster. Det iranska kungaidealet var modell för hur härskaren skulle vara.

1. Centralmakten är knuten till en statsreligion. Shahen är den andliga, liksom världsliga ledaren.

2. Shahens makt är gudomligt sanktionerad. Han är motsvarigheten till den gudomliga ordningen.

3. Shahen är lika med rättvisa, åtminstone teoretiskt sett. Shahen är den som ska upprätthålla rättvisa. Är shahen orättvis dras det gudomliga ljuset från honom och shahen kommer att störtats. Att som människa ta ställning om shahen ska störtas eller inte, är illegitimt. Gud är den enda som rättvist kan döma.

4. Hovlivet. Främja konst och annan kultur.

Ute i garnisonstäderna tillämpade man ett system av roterade tjänster. Tiden för tjänsten var begränsad. Man skaffar personal från olika famil-jer så att de starka familjerna inte ska rotas för starkt. Så kallade iqtas tilldelades till ministrarna och befälen ute i provinserna. Iqtas var tillfälliga förläningar av mark. Som minister var man tvungen att driva in skatt från dessa områden. Man fick också behålla en viss procent själv. Det var tänkt att lojaliteten skulle förstärkas på så sätt. Dessutom var man som tillfällig ägare av dessa områden tvungen att se till att lag och ordning efterföljdes. Området måste till varje pris hållas rent från nomader. Hos nomadstammarna var det släkt-banden som var gruppsolidariteten. För de bofasta var det religionen och därmed centralmakten. Det blir en stor dynamik då de båda grupptillhörig-heterna slås samman. Nomadstammarna sågs som ett hot då de närmade sig städerna. Jordbruket försvagades genom att nomadstammarna ville ha stora områden som betesmarker, istället för odlingsmarker. Städerna kan ej bestå i längden då de förlorat kontrollen till nomadstammarna, vilket i förlägningen betyder förlorad centralmakt.
Efterhand blev släktlojaliteten större en lojaliteten mot härskaren. Stora mäktiga familjer etablerade sig i statsapparaten. Mutor och gentjänster genomsyrade samhället allt mer. De roterande tjänsterna fungerade inte längre, jordegendomarna blev plötsligt permanenta och gick dessutom i arv. Enorma summor som skulle kommit in i skattepengar uteblev. Stora summor bara försvann i mutor.
Den shiitiska propagandan började växa sig stark. Shia som nu var uppdelade i två grupper, ismailiter och tolvshior stod enade mot abbasiderna. Ismailierna bildade underjordiska rörelser. Deras mål var att uprätta egan kalifat av ima-mer. Det var främst hantverkare, minder köpmän, bönder och slavar som sköt sig till ismailiterna.

Så småning om etablerades shiadynastier inom det abbaasidiska kalifatet, vilket i förlängningen så klart var ohållbart .

Qarmaterna:

Uppstod kring 850 e.kr. 899 grundas ett minirike vid Baharein. De stöder upp-ror mot abbasiderna. Utför terror mot Irak och Syrien. Tog vid ett tillfälle ste-nen i Kaba. En Fatimidisk kalif beordrade dock att den skulle lämnas tillbaka Turkiska nomadstammar tränger in öster ifrån. Det är den så kallade första nomadvågen

Buwayhiderna:

Iransk, stark familj. De hade sin maktbas i Iran. 945 tar de över den reella makte i Bagdad. De erkänner dock nominellt den abbasidiske kalifen som leda-re, vilket var strategiskt nödvändigt då kalifen var sunnitisk. De var mycket moderata och tillhörde tolvshia. Saljuqerna tog över efter Buwayhiderna 1055. De var sunnimuslimer

Fatimiderna:

Dessa tillhörde ismailiterna. Fatimiderna grundade Kairo 969 och upprättade där ett kalifat, som var helt fristående från Bagdad. De erkände aldrig kalifa-tet i Bagdad. Det gjordes försök med att institutionalisera shiaislam i Egypten, men det lyckades inte. Däremot bildades extrem radikala shiakomuner.

Assasinerna:

Gruppen bildas 1090. De fungerade som stödtrupper åt fatimiderna. Deras fäste var i i Iran, centrum i Alamut, med förgreningar i övriga Iran och i Syri-en. Deras främsta uppgift var att lönnmörda abbasider, (därav det engelska ordet assassin). Assasinerna bestod fram till 1260 då de störtas av mongo-lerna.

Under sent 1100-tal, råder det formligen kaos. Nya dynastier dyker upp lite över allt. 1258 kommer den andra nomadvågen,mongulerna tränger in och av-rättar den siste abbassidiska kalifen.

Hem Sidtopp