I början av november 1520 blev Kristian II:e krönt och hyllad som Sveriges kung. Kröningen förrättades av ärkebiskop Gustav Trolle och den följdes av stora festligheter med mycket mat och dryck. Det berättas att kungen vid detta gästabud uppträdde mycket älskvärt mot sina gamla fiender. Men inom sig dolde han uppenbarligen helt andra känslor.

Kristian rådslog med sina förtrognaste vänner, Didrik Slaghöök, Nils Lycke och Jöns Belldenack och de kom överens om att hela den svenska adeln borde utrotas och att det borde ske nu när de alla var samlade. Biskop Otto Svinhufvud hade redan gett kungen en lista på alla som borde dödas. Frågan var bara vilken förevändning man skall använda. Kristian själv måste framstå som oskyldig. "Just på den tiden de voro som lustigast" tar festen slut. Slottets portar låses och ingen blir utsläppt. De församlade förs upp till den stora slottssalen där kungen sitter på domstolen. En klagoskrift av Gustav Trolle lästes upp. Därefter träder Gustav Trolle själv fram till kungen och kräver, att de som tidigare avsatt honom och förstört hans slott Stäket, skall straffas som kättare. Alla som sigillerat brevet om Gustav Trolles avsättning blir nu förhörda de flesta döms att mista livet. Då biskop Hans Brask ställs till ansvar för att han skrivit under domen, öppnar han emellertid sin sigillkapsel och tar fram den lapp som han enligt sägnen har smugit in med påskriften: "Till denna besegling är jag nödd och tvungen". Han räddar på så sätt livet.

Egentligen bryr sig Kristian troligen inte så mycket om att de dömda brutit mot kyrkans och påvens bud. För honom är det viktigaste att bli av med Sten Stures gamla vänner och anhängare. Att de döms för kätteri betyder att Kristian utan vidare kan bryta sitt löfte om förlåtelse till dem. Ingen behövde ju hålla ett löfte till en kättare. Följande dag verkställs domarna.

Olaus Petri, som enligt egna ord varit närvarande under blodbadet, berättar om vad som skedde: "Därefter lät kungen blåsa med trumpeter och utropa, att ingen skulle gå ut av sitt hus utan alla skulle bliva där inne, där de voro."

Sedan fördes de dömda ut efter rang och värdighet. Första offren blev de båda biskoparna Matthias av Strängnäs och Vincent av Skara. Bödel var Jürgen Homuth.Han har berättat att biskop Vincent frågade honom om vad som skulle ske och att han då svarat: "Inga goda nyheter just. Eders Nåde må förlåta mig. Det är mig befallt att slå huvudet av Eders Nåde." Viid middagstiden inleds så avrättningarna på Stortorget. Några av kungens råd följer den blodiga scenen uppe från burspråket på rådhuset. En rådsherre håller tal till de människor som samlats på torget. I talet förklarar han att det är missdådare som skall straffas. De har förtjänat sitt straff. Men biskop Vincent ropar att det är kungen som handlat med lögn och föräderi och att Gud skall hämnas denna orätt.

Så avrättas de båda biskoparna som de första i blodbadet. Efter dem följer en mängd offer bland rådsherrar, stormän och Stockholms förnäma borgare. Bland de avrättade finns Gustav Eriksson Vasas far och svåger. Många påstås ha ryckts intet ont anande från arbetet i sina hus för att halshuggas. Så sker med Lambrekt Bårdskärare och Kettil Skrivare. Historieböckerna berättar också om Lasse Hass, som står på torget och gråter över de avrättade. Då blir han själv inryckt i ringen och halshuggen.

Adelsmännen blir halshuggna. Det är ett adligt privilegium. Många övriga avrättade hängs i den höga galge som står på torget. En del blir upphängda med stövlar och sporrar på, så som de kommit inridande i staden.

Så stekte kung Kristian Mårtengås, säger krönikören Reimar Koch från Lübeck. Stockholms blodbad skulle snart bli ett ypperligt agitationsstoff för Gustav Vasa.

Källa: Jan-Gunnar Rosenblad/Gundel Söderholm

Tillbaka