|
|
SENMEDELTIDEN
(1300-1500)
Omkring 1300 började folkökningen plana ut. Flera svältkatastrofer svepte fram över kontinenten, bland annat därför att klimatet åter blev kyligare med missväxt som följd. Det var alltså en redan försvagad befolkning som drabbades när digerdöden (pesten) 1346 nådde Europa.
En tredjedel av befolkningen dog. Men de som överlevde fick det bättre ställt. Bristen på arbetskraft gjorde att lönerna steg. Bönderna gjorde uppror och kunde tilltvinga sig bättre villkor på godsen.
Under senmedeltiden stärkte kungarna sin ställning på adelns bekostnad. Genom att ta upp skatter i form av pengar kunde de anställa soldater och ämbetsmän mot lön istället för att dela ut jord till vasaller. Även den vapentekniska utvecklingen gynnade kungarna. Fotsoldater utrustade med armborst och långbågar visade sig överlägsna adelns riddarhärar under "hundraårskriget"mellan England och Frankrike.
|
|
Även kyrkan råkade in i en kris under sen-medeltiden. Påven förlorade striden mot kungar och kejsare om den världsliga makten i flera länder uppträdde "kättare" som vände sig mot den prakt och rikedom som de kyrkliga ledarna omgav sig med. De ville återgå till enkelheten och fattigdomen hos de första kristna och menade att Bibeln innehöll allt som behövdes för att en människa skulle få frälsning.
Källa:Perspektiv på historien A, Nyström , 2002.
|
Tillbaka
|
| |
|
