KRISER OCH KONFLIKTER - Koreakriget

Kriget som kunde ha startat det tredje världskriget

I gryningen den 25 juni 1950 gick nordkoreanska styrkor över gränsen till Sydkorea. Det blev upptakten till ett blodigt krig som hotade att utvecklas till ett tredje världskrig. I västs mytbildning handlade det nordkoreanska angreppet om en oprovocerad aggressionshandling. Inget är dock längre från sanningen än denna seglivade propagandamyt från det kalla krigets dagar.

Bakgrund

Korea hade annekterats av Japan 1910 och utsatts för en brutal ockupation. Landets rikedomar hade överförts i japanska händer och koreanerna förvandlats till andra klassens medborgare. I samband med den japanska kapitulationen 1945 hade Korea delats upp i två ockupationszoner - i söder under amerikansk kontroll och i norr under sovjetisk - med den 38 breddgraden som demarkationslinje i väntan på självständighet – allt i enlighet med besluten från de allierades stormaktskonferenser i Kairo och Potsdam.

Men det kalla krig som nästan omedelbart följde på världskriget frös inne varje tanke på en fredlig lösning av återföreningsfrågan. I söder där två tredjedelar av befolkningen levde, lyfte USA fram den konservative antikommunisten Syngman Rhee som sin man. Rhee var inte bara proamerikansk, han hade tillbringat mer än halva sitt sjuttioåriga liv i USA. I norr, där industrierna var belägna, skapade Sovjetunionen en regim ledd av stalinisten Kim Il-Sung. Efter att ha säkrat sina klientregimer drog både Sovjet och USA tillbaka sina militära styrkor från Korea, som ingen av dem uppenbarligen tillskrev något större strategiskt värde.

> Konfl

Krig

Viljan till återförening var dock stark och levande bland den koreanska befolkningen. Som en följd av detta och den olösbara frågan om på vilka villkor som återföreningen skulle kunna genomföras, förekom inte bara heta ordstrider mellan de båda regimerna utan även otaliga mindre väpnade sammanstötningar längs den 38:e breddgraden. Situationen liknade ett kallt inbördeskrig ständigt en hårsmån från att omvandlas till ett öppet om kombattanterna bara gavs en förevändning eller möjlighet att flyga varandra i strupen.

Kim Il-Sung försökte gång på gång övertala Stalin att få stöd för en militär aktion i syfte att återförena landet. Han hölls dock tillbaka av Stalin. Först i början av 1950 gav Stalin, och Mao som deltog i diskussionerna, Kim, som optimistiskt talade om att kriget skulle vara över på tre dagar, grönt ljus.

Stalin var benägen att tro att kriget skulle vara en snabb och föga kostsam historia desto mer som han, vilket han förklarade för Kim, hade kommit fram till att USA skulle nöja sig med att titta på. Det hade inte intervenerat till nationalisternas försvar i det kinesiska inbördeskriget och USA:s utrikesminister Dean Acheson hade dessutom i januari 1950 offentligt förklarat att USA:s ”defensiva perimeter” inte omfattade Sydkorea. Inte minst hade Stalins spioner försett honom med topphemliga säkerhetspolitiska dokument från USA:s regering som pekade åt samma håll.

Varken Sovjetunionen eller Kina hade dock något intresse av att bli indraget i en utdragen och kostsam konflikt om Korea. Mao Zedongs stalinistiska regim hade precis tagit kontroll över det kinesiska fastlandet efter ett flera år långt inbördeskrig, och höll på att samla sina styrkor för en slutlig uppgörelse med de återstående nationalistkinesiska styrkor som tagit sin tillflykt till Taiwan. Sovjetunionen bojkottade dessutom som bäst FN:s säkerhetsråd i protest mot att den stalinistiska regimen i Beijing inte tilläts överta Nationalistkinas plats i säkerhetsrådet.

FN ingriper

Precis som Kim förutspått vek Syngman Rhees illa ledda och dåligt motiverade styrkor undan för den nordkoreanska framryckningen när de inte gav sig eller flydde i panik. Efter bara tre dagar marscherade de nordkoreanska styrkorna in i Söul, den sydkoreanska regimens huvudstad.

Invasionen kom alltmer att likna ett segertåg men nu bröt kalkylen samman. USA reagerade inte som förutspått. President Truman, som redan hukade under anklagelserna om att ha "förlorat" Kina till "kommunisterna" – i realiteten de kinesiska stalinisterna - beslöt istället att använda invasionen till att visa musklerna. Han gav omedelbart order om amerikanskt militärt stöd till Syngman Rhees regim.

Ironiskt nog hade den diktatoriske Syngman Rhee och hans impopulära och korrupta regim alltmer kommit att betrakta som en belastning av USA. Enligt den amerikanske historikern Stephen E Ambrose hade CIA till och med intrigerat för att bli av med honom och bl a funderat på att låta lönnmörda honom! Men i och med det nordkoreanska angreppet var Vita Huset tvungen att hålla god min i elakt spel och backa upp Rhee.

Truman tog dessutom frågan till FN:s säkerhetsråd. Tack vare den sovjetiska bojkotten var det en smal sak för USA att få säkerhetsrådet att fördöma Nordkoreas "oprovocerade aggression" och utfästa sig att ge militär hjälp.

FN-styrkorna, i realiteten amerikanska styrkor med mindre kontingenter från en rad andra länder, ställdes under ledning av Douglas MacArthur, befälhavaren för den allierade (i praktiken amerikanska) ockupationen av Japan. Efter att ha byggt upp sina styrkor gick MacArthur till motangrepp i mitten av september. De nordkoreanska styrkorna som fram till dess satt sig i kontroll över större delen av Sydkorea drevs på snabb reträtt, bl a genom en välorganiserad landstigningsoperation i deras flank som gjorde deras ställning ohållbar.

Kina griper in

I juni hade Truman meddelat Stalin att USA:s ambitioner var begränsade och att han hoppades att Sovjet skulle hjälpa till att återställa läget som det varit före krigsutbrottet. Stärkt av framgångarna växte dock USA:s aptit, nu var det inte längre fråga om att driva tillbaka de nordkoreanska styrkorna; nu gällde det hela landet. Genom att flytta konflikten från säkerhetsrådet, där Sovjetunionen återtagit sin plats, till generalförsamlingen lyckades USA få stöd i FN för att föra in kriget på nordkoreansk mark.

Föga förvånande var dock varken Sovjet eller Kina beredda att acceptera en amerikansk framryckning över den 38:e breddgraden. Medan Stalin officiellt nöjde sig med diplomatiska protester, förutom att släppa loss hela det stalinistiska propagandamaskineriet, uppmanade han Beijing att ge militärt stöd till de hårt ansatta nordkoreanerna och försåg dessutom kineserna med militär utrustning.

Samma dag som de USA-ledda FN-styrkorna gick över den 38:e breddgraden gick kinesiska "frivilliga" över Yalufloden in i Nordkorea under ledning av Peng De-huai. Till att börja med såg det dock ut att gå i enlighet med USA:s planer. I mitten av oktober föll den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang.

Men när MacArthurs styrkor nådde fram till gränsfloden Yalu slogs de tillbaka av kinesiska styrkor. När hans styrkor retirerade drog sig kineserna tillbaka. Det var uppenbart att den kinesiska ledningen hade för avsikt att försöka begränsa krigets omfattning. Något som blev ännu tydligare när den accepterade att skicka en delegation till FN för diskussioner.

Än hade dock varken Truman eller MacArthur gett upp hoppet om total seger. En ny offensiv iscensattes. Avsiktligt inleddes den samma dag som den kinesiska delegationen anlände till FN. I slutet av november sände en segerviss MacArthur ut en kommuniké som manade till en sista kraftansträngning för att nå den kinesiska gränsen och avsluta kriget före jul. Men han hade tagit ut segern i förskott. Några dagar senare gick kineserna till massivt angrepp och tvingade honom att snabbt retirera.



Vapenstillestånd

Som en följd av bakslaget började MacArthur antyda att den enda lösningen för USA:s del var ett direkt angrepp på Kina. Men i motsats till MacArthur var inte Truman beredd att ta en direkt konfrontation med Kina – med en praktiskt taget oundviklig konflikt med Sovjet som följd. Än mer så som reaktionerna på risken för ett fullskaligt krig med kärnvapeninsats fick USA:s allierade att rysa. När Truman i slutet av november förklarade att om FN auktoriserade en militär aktion mot Kina, skulle MacArthur kunna få rätt att sätta in kärnvapen när han ansåg lämpligt, fick uttalandet den brittiske premiärministern Atlee att omedelbart flyga till Washington för att varna för konsekvenserna.

I början av året gick MacArthur till motangrepp och i mars var han tillbaka vid den 38:e breddgraden. Nu var Truman dock beredd att söka en förhandlingslösning. Men när MacArthur saboterade försöken att få till stånd ett vapenstillestånd genom att gå över den 38:e breddgraden och begära ovillkorlig kapitulation av kineserna var måttet rågat för Trumans del. I april sparkade han sin bångstyrige befälhavare sedan denne dessutom gjort ansatser att öppet kritisera Trumans hållning. Avskedandet av MacArthur väckte en storm av protester från den amerikanska högern. MacArthur fick en hjältes hemkomst, men till Trumans lättnad försvann han förbluffande snabbt från den politiska scenen.

Kriget frös fast kring den 38:e breddgraden och till slut, i juli 1953, undertecknades ett vapenstilleståndsavtal i Panmunjon. Koreakriget blev inte upptakten till det tredje världskriget, men för koreanerna var kriget en katastrof. Över två miljoner civila koreaner antas ha dödats och stora delar av Korea, i synnerhet städerna, ödelades av artillerield och bombningar. Miljontals människor förvandlades till flyktingar. "Allt är förstört" vittnade befälhavaren för det amerikanska bombflyget i regionen, general Emmet O'Donell, inför USA:s senat.

Inbördeskriget kom att lägga sig som en död hand över Korea och permanentade delningen av landet.

Text: Anders Hagström ur (Texter mot strömmen 260507)

Tillbaka