Under mellankrigstiden hade en självständighets-rörelse vuxit fram i hela den koloniala världen. Inledningsvis hade rörelsen dominerats av företrädare för den gamla eliten, som försvarade traditionella värden och maktstrukturer. Men efter kriget tog strömningar som eftersträvade en modernisering i västerländsk efterföljd alltmer över ledningen. Några av dem sökte sin förebild i den kapitalistiska världen, andra i den socialistiska, och frihetskampen drogs oundvikligen in i det kalla krigets konfliktvärld.

I slutet av 1940-talet vann Indien sin självständighet. I Kina gick kommunisterna i spetsen för motståndet mot Japan under andra världskriget och tog sedan över makten i landet. I Indokina utkämpade kommunistledda befrielserörelser krig i trettio år, först mot den franska kolonialmakten,sedan mot USA. I arabvärlden fick den politiska och militära utvecklingen sin särskilda karaktär av de rika oljeföre-komsterna och staten Israels bildande. Självständigheten för de afrikanska staterna söder om Sahara kom sent, i flera länder inte förrän efter 70-talets mitt. De flesta staterna i Latinamerika blev självständiga redan på 1800-talet men förblev i realiteten ekonomiskt och politiskt beroende av USA.

I mitten av 70-talet enades 120 stater från tredje världen i krav på "en ny ekonomisk världsordning". De menade att den politiska självständigheten måste kombineras med rättvisare ekonomiska villkor på en världsmarknad.