Det är viktigt att veta att anledningen till att de händelser som beskrevs ovan kunde resultera i en så allvarlig situation inte enbart ligger i själva händelserna i direkt anslutning till krisen. Ända sedan andra världskrigets slut hade det pågått en kylig och spänd maktkamp mellan Sovjetunionen och de allierade (främst USA och England, senare övervägande USA) som i sin början kretsade kring hur efterkrigstidens Europa skulle hanteras. Mest påtagligt var detta i Berlin, som hade delats Östberlin under sovjetiskt inflytande respektive Västberlin under allierat inflytande. Båda sidorna hade stor militär närvaro och här inleddes det Kalla kriget, som slutligen ledde till utspel som bland annat Kubakrisen och Vietnamkriget.

1952 tog Fulgencio Batista makten i Kuba efter en militärkupp. Han hade då redan varit president på Kuba under perioden 1940-44. Batista var en diktatorisk ledare och det rådde nolltolerans för kritik mot staten.

Kommunistpartiet med Fidel Castro i ledningen tog makten på Kuba 1959 efter en resning mot Fulgenico Batista. USA bröt som svar på detta all handel med landet. Ernesto (che) Guevara med hjälp av Fidel Castro skaffade sig då istället förbindelser med Sovjetunionen och Kuba och Sovjetunionen inledde ett samarbete. Bland annat på grund av detta kom USA senare att genom-föra ett invasionsförsök med hjälp av underrättelsetjänsten CIA. Man utbildade kubaner i exil militärt för att de skulle kunna sättas in istället för amerikansk militär. Invasionen skedde i Grisbukten, men misslyckades.

Händelserna

Amerikanskt spaningsflyg fotograferade bygget av raketramper.Efter USA:s attack sökte Castro även militär hjälp från Sovjetunionen. Den 14 oktober 1962, flög amerikanska spaningsflygplan över Kuba och tog flygbilder där det visade sig att Sovjetunionen höll på att bygga baser för kärnvapenbärande raketer. Om de färdigställdes - analyserna sade att vissa kunde vara färdiga inom två veckor - skulle det innebära att Sovjetunionen skulle få räckvidd över stora delar av den Nordamerikanska kontinenten, något som amerikanerna naturligtvis ville förhindra. Länge var ett flyganfall följt av ytterligare en invasion ett alternativ som låg nära till hands, men man fruktade motåtgärder som snabbt kunde leda till ett fullskaligt krig. USA trodde att om de ingrep militärt skulle Sovjets första motåtgärd ske i Berlin, och att upptrappningen därefter snabbt skulle leda till ett kärnvapenkrig. Detta satte igång en 13 dagar lång diplomatisk konflikt mellan USA och Sovjetunionen som flera gånger höll på att eskalera.

Inom den amerikanska regeringen fanns det många militärer i höga positioner som var mycket positiva till ett militärt ingrepp och friskt drev på ett sådant. Men den amerikanske presidenten John F. Kennedy valde, efter planering med sitt säkerhetsråd, att istället blockera all sjöfart till Kuba så att sovjetiska fartyg inte kunde föra in mer utrustning och färdigställa samtliga raketramper. Då en blockad är en krigshandling valde USA, efter att ha diskuterat frågan med OAS (organisation of american states), att istället att kalla handlingarna för en karantän. Denna plan offentliggjordes tillsammans med faktumet om sovjetiska mediumdistansrobotar på Kuba i ett direktsänt TV-tal, den 22:a oktober och karantänen kom att träda i kraft den 24:e oktober. När de sovjetiska skeppen som var på väg mot Kuba nådde "karantängränsen" var läget extremt spänt och ett krig var mycket nära. De sovjetiska fartygen vände dock och återvände till Ryssland.

Men krisen var inte över ännu. USA trodde att vissa av raketramperna redan var färdigställda så hotet kvarstod. Det världspolitiska läget var nu också så spänt att någon öppen lösning inte fanns. Men efter en trevare från den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov slöts ett avtal att ramperna skulle monteras ned under förutsättning att USA lovade att aldrig militärt angripa Kuba och att de dessutom skulle montera ned de amerikanska missilanläggningar som fanns i Turkiet.

Efterspel

I augusti 1963 ingick länderna i ett avtal om att inte göra några kärnvapenprov i området, och för att förhindra framtida missförstånd och förhastade beslut upprättades den "heta linjen" mellan stormakterna.

Trots att man lovat att inte angripa Kuba militärt igen var relationen mellan USA och Kuba mycket kylig, vilket bland annat inneburit att USA sanktionerat Kuba mycket hårt ända sedan krisen. I Kuba kallas händelsen för Oktoberkrisen. Av vissa bedömare anses Kuba-krisen vara en av orsakerna till att Chrusjtjov senare störtades.

Källa: Wikipedia