Under perioden 1870-1914 formades ett modernt partiväsende i Sverige. Stora stridsfrågor var tullfrågan, upplösningen av unionen med Norge och försvarsfrågan, men viktigast var rösträttsstriden. En "vänster" bestående av liberaler och socialdemokrater krävde allmän rösträtt, medan "högern" ville bromsa genom olika inskränkningar. 1907 genomförde en högerregering en kompromiss som gav alla män utom de fattigaste lika rösträtt till andra kammaren, medan rösträtten förblev inkomstgraderad till den första. 1914 tillspetsades motsättningarna mellan höger och vänster då högern organiserade bondetåget, som krävde höjda försvarsutgifter. Kungen tog öppet ställning mot den liberala regeringens program, vilket utlöste en regeringskris.

Vid världskrigets utbrott förklarade sig Sverige neutralt, men starka krafter verka-de för en tyskvänlig politik. Livsmedelsbristen under kriget ledde till omfattande demonstrationer och kravaller våren 1917, och i valet föll högerregeringen. En koalition mellan liberaler och socialdemokrater lade fram ett förslag till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, men förslaget kunde inte drivas igenom förrän i samband med första världskrigets slut, då uppror och oroligheter ute i Europa övertygade högern om att den måste, ge upp sitt motstånd. Därmed blev Sverige en parlamentarisk demokrati med allmän och lika rösträtt.

I Finland ledde frigörelsen från Ryssland och klassmotsättningarna inom landet till ett inbördeskrig. Den borgerliga, "vita" sidan vann över "de röda" socialisterna.

Källa:
Perspektiv på historien A, Nyström 2002.