Omkring år 1000 hade ett nytt samhällssystem växt fram i Europa, feodalismen. Det var ett jordbrukssamhälle, där den politiska centralmakten var svag.

Jordbruket var organiserat i stora gods med en borg eller ett slott i centrum. Där huserade en storman som var herre överjorden. En del av jorden brukade han i egen regi, resten var utarrenderad till bönderna i byarna runtomkring. Bönderna måste göra dagsverken och överlämna en del av sin skörd till sin herre, som också avgjorde alla rättstvister på godset. Många bönder var livegna - de fick inte flytta från sin jord.

I det feodala samhället fanns inte mycket pengar utan man levde mest på lokal produktion eller så bytte man varor. Bristen på pengar låg också bakom styrelsesättet i de feodala rikena. Adelsmän fick landområden i län av kungen mot att de ställde upp med riddare i hären eller på annat sätt tjänade honom. De blev därigenom hans vasaller och fick svära en trohetsed.

Vid sidan av kungarna och adeln utgjorde kyrkan en tredje maktfaktor i samhället. Kristendomen spred sig under medeltiden över hela Europa, samtidigt som den splittrades i en östlig grekiskortodox och en västlig romerskkatolsk del. Kyrkan blev en mycket rik institution med vidsträckta jordegendomar. Via dess kontaktnät spred sig ideer och tekniska nyheter över gränserna. Kyrkan gav också en religiös motivering till det rådande samhällssystemet: Gud hade bestämt att vissa människor skulle be och andra strida för allas räkning, medan det stora flertalet hade till uppgift att arbeta.

Källa:Perspektiv på historien A, Nyström , 2002.