Det kalla krigets värld var tudelad. Två supermakter stod emot varandra, var och en med väldiga militära resurser till sitt förfogande. Två ekonomiska och politiska system tävlade med varandra, båda ansåg sig sitta inne med lösningen på hur samhället bör organiseras.

Överallt och på alla områden försökte supermakterna flytta fram sina positioner. Omvänt kunde lokala makthavare skaffa sig stöd och fördelar genom att spela ut supermakterna mot varandra.

Östeuropa efter kommunismen

I ledningen för den ryska staten stod under hela 1990-talet Boris Jeltsin. År 1991 blev han en hjälte när han försvarade demokratin mot ett kuppförsök från anhäng-arna av den gamla diktaturen. Men väl vid makten förde han en motsägelsefull politik. I oktober 1993 beordrade han själv ut stridsvagnar på Moskvas gator för att skjuta parlamentsbyggnaden i brand, eftersom ledamöterna där inte ville följa hans taktpinne. Även om Ryssland har blivit ett öppet samhälle utan censur och inskränkningar i den fria debatten har det gått trögt med utvecklingen av fung-erande demokratiska institutioner, till exempel ett stabilt partiväsende och rutiner för växlingen vid makten. Övergången från planekonomi till marknadsekonomi har skett under sådana former att samvetslösa "rövarbaroner" kunnat plundra staten på tillgångar, som de sedan fört ut ur landet. På samma sätt har stora delar av biståndspengarna från västvärlden förskingrats. Både medellivslängden och be-folkningens storlek minskade i Ryssland under 1990-talet som ett resultat av den kaotiska ekonomin och de försämrade levnadsvillkoren.

Liknande förhållanden råder i flera andra av de forna Sovjetrepublikerna. Inför 2000-talet framstår utvecklingen i Ryssland och dess randstater som en av de mest osäkra faktorerna i världspolitiken.

För flera av de tidigare Sovjetdominerade länderna i Östeuropa har nedmonter-
ingen av det kommunistiska systemet blivit mera framgångsrik. Övergången till marknadsekonomi har visserligen medfört växande klassklyftor och social ut-
slagning men också en förnyelse av näringslivet. I länder som Polen, Tjeckien och Ungern har den parlamentariska demokratin med en fri och mångsidig samhälls-
debatt fått stadigt fotfäste. Befriade från tyngden av den store grannen i öster söker de sina förebilder västerut: vid sekelskiftet 2000 upptogs de tre nämnda staterna som fullvärdiga medlemmar i NATO och de flesta östeuropeiska länderna blir troligen medlemmar i EU år 2004.

Ett av de problem som drabbat Östeuropa efter det kalla krigets slut är de natio-
nella och etniska konflikterna. I några fall har man fredligt lyckats nå fram till en lösning, till exempel när det tidigare Tjeckoslovakien 1993 delades i två stater. Men flera av de nya länderna i det forna Sovjetunionen har skakats av blodiga sammanstötningar mellan olika folkgrupper. Bara med hälp av massiva trupp-insatser har den ryska regeringen lyckats slå ner den muslimsk-nationella gerillan i Tjetjenien. Mest förödande har utvecklingen blivit i det tidigare Jugoslavien, där etniska konflikter under 1990-talet har skördat hundratusentals dödsoffer och drivit miljoner människor på flykt från sina hem.