EFTER 1989

> Ny världsordning
> Ett enat Europa
> Jugoslavien
> Ryssland
> Miljöhoten
> Afrika
> Sydostasien
> Terrorismen

> Sverige





  TEMAN
  ELEVLÄNKAR
  WEBBPLATSEN

 


EFTER 1989 - Mellanöstern

Palestina

Det finns knappast någon konflikt som är svårare att beskriva än den Israeliskt - Palestinska. Så fort man försöker formulera sig beträder man minerad mark. Ja naturligtvis inte bokstavligen utan symboliskt. De båda sidorna står så långt ifrån varandra att det inte finns någon gemensam beskrivning som alla kan ställa upp på.

Konflikten går om man så vill ända tillbaka till Abraham (ca. 1800 f.kr.) om man så vill. Abraham som både Judar och Palestinier menar var deras stamfader. Enligt judarna gav Gud landet till Abraham och hans avkomlingar.

"Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud" (1 Mos 17:8)
På samma sätt menar palestinierna att Gud, Allah, gav landet till dem.

Allah beskrivs istället att vara vred på judarna : "Ma'dub alaihi". I den tidiga islamiska historien kallas Jerusalem på arabiska för "El Quds", den Heliga och har liksom Mekka och Medina en plats i den muslimska uppenbarelsehistorien. För muslimerna är moskén El Aqsa i Jerusalem den plats där profeten Muhammed upphöjdes till den sjunde himmelen och fick mottaga sitt gudomliga budskap. Enligt koransk lära har stamfäderna Ibrahim och Ismail just i klippdomens framburit sitt försoningsoffer. Här skall också profeten Isa, Muhammeds förelöpare - som de kristna kallar Jesus och vördar som Guds son - komma tillbaka till jorden på himmelens skyar till den yttersta domen, "Yaum ed din".

Muslimerna ser inte heller Isak som Herrens utvalde och välsignade utan den istället menar de att det är Ismael som är Guds utvalde son. Gemensamt byggde sedan Ibrahim och Ismael det "heliga huset", "Beit el Haram", omkring Kaaban i Mekka till Guds ära. Enligt muslimsk tradition var det Ismael Ibrahim prövades att ofrfra och inte Isak och ärkeängeln Dschibril (Gabriel) hindrade honom att fullborda detta offer.

Läget blev ju inte heller precis bättre när FN 1948 återupprättar staten Israel och menar att palestinier och judar hädanefter ska dela på landet. Beslutet ledde omedelbart till krig mellan Palestinierna, uppbackade av Arabstaterna, och Israel som backades upp av USA och Europa, där många judiska släktingar fortfarande bodde.

Sedan 1948 har vi haft ytterligare två krig i regionen. Sexdagarskriget 1967 och Oktoberkriget (Yom Kippur-kriget 1973). I båda dessa kraftmätningarna anfölls Israel av Arabstaerna som ansåg att Israel inte hade någon rätt att existera som stat. I båda krigen visade sig Israel militärt överlägset. Numera erkänner de flesta arabstaterna Israels rätt att existera fast det finns fortfarande krafter i Arabvärlden som vägrar att erkänna Israel. Sådana krafter är Hamas och Hisbollah uppbackade av Iran och till viss del Syrien och andra muslimskt fundamentalistiska rikningar som Al-Quida.

Kuwait



Afghanistan

Afhanistan utsattes för kolonialt intresse från både Ryssland och Storbritannien efter den ryska erövringen av Centralasien. En viss begränsad modernisering inleddes på 1920-talet av den då västvänlige monarken; 1926 avskaffade han emiratet och antog titeln kung, och 1928 lät han sin drottning och sina döttrar visa sig offentligt utan slöja som ett sätt att uppmuntra kvinnornas frigörelse. Han avsattes 1929 men även näste kung följde i hans spår; 1959 blev adelsmännen och hovfunktionärerna uttryckligen uppmanade att låta sina hustrur visa sig utan slöja på ett liknande sätt som Shahen i Iran gjorde 1936, och 1964 infördes rösträtt för båda könen. Dessa reformer begränsade sig dock till de större städerna. 1973 störtades monarkin av kungens svåger Daud, som gjorde sig till president; hans regeringstid uppvisade en mycket snabb och radikal modernisering av samhället, som dock inte nådde långt utanför storstäderna.

Genom en statskupp 1978, kallad aprilrevolutionen, kom det afghanska kommu-nistpartiet, till makten. Dess ledare Noor Mohammed Taraki blev ny president, och genomförde marxistiska förändringar av statsapparaten samt allierade sig nära med Sovjetunionen. Kvinnoemancipation, avskaffande av feodalismen, förstatligande av större företag, sekularisering, samt jordreform, blev uttalade mål av landets nya höga herrar.


Medlen för reformeringen av det afghanska samhället var våldsamma och starkt impopulära bland landets invånare. Snabbt efter det kommunistiska maktövertag-andet började ett sammelsurium av olika lokala motståndsgrupper överallt inom landet att föra en väpnad kamp mot centralregeringen i Kabul. Motståndsmännen blev kända under det gemensamma namnet mujahedin, dvs trons(islams) krigare. Dessa stöddes av Pakistan och större delen av Västvärlden. Taraki sökte då hjälp av Sovjet att bekämpa mujahedin, men Moskvaregeringen var först kallsinniga till att skicka militär hjälp.

En intern maktkamp mellan de två fraktionerna inom kommunistpartiet; de hårdföra Khalqisterna och de mer moderata Parchamisterna, ledde till att Taraki kvävdes till döds sommaren 1979 med generalstabschefen och premiärministern Hafizullah Amins goda minne. Amin, Tarakis förtrogne storvisir, utropade sig till ny president. Han förklarade en mer islamisk kurs inom politiken för att minska mujahedins inflytande. Mot mujahedin utropades jihad, vilket också yttrade sig i utrensningar inom kommunistpartiet, samt mord och massarresteringar på politiska motståndare. Ett brutalt terrorvälde växte fram och mellan cirka en och en halv miljon afghaner lär ha mist livet under Amins tid vid makten. Amin förde samtidigt en märkbart försonlig utrikespolitik mot Pakistan och USA, vilket Sovjetunionen såg som ett hot mot sitt inflytande i Afghanistan. Julen 1979 invaderades landet av Sovjetunionen och Amin störtades och dödades. Parchamisten Babrak Karmal insattes som ny president.

Lydregimen fortsatte med sovjetisk hjälp det brutala inbördeskriget mot mujahedin, liksom regimens försök att framstå som en from men sekulär kraft.

Sovjetunionen drog sig till sist tillbaka, vilket ledde till en snabb seger för opposi-tionsgrupperna, och huvudstaden Kabul föll tidigt 1992 (se vidare afghans-sovjetiska kriget).

De inbördes stridande motståndarna till kommunistregimen angreps sedermera av den pakistanskstödda talibanmilisen, som sedan i sin tur har störtats genom en amerikansk invasion av landet till följd av händelserna i New York 11 september 2001.

Källa: Wikipedia


Irak



Iran



Libanon

 



Tillbaka