EFTER 1989 - Jugoslavien

Ett av de problem som drabbat Östeuropa efter det kalla krigets slut är de nationella och etniska konflikterna. I några fall har man fredligt lyckats nå fram till en lösning, till exempel när det tidigare Tjeckoslovakien 1993 delades i två stater. Men flera av de nya länderna i det forna Sovjetunionen har skakats av blodiga sammanstötningar mellan olika folkgrupper. Bara med hälp av massiva trupp-insatser har den ryska regeringen lyckats slå ner den muslimsk-nationella gerillan i Tjetjenien. Mest förödande har utvecklingen blivit i det tidigare Jugoslavien, där etniska konflikter under 1990-talet har skördat hundratusentals dödsoffer och drivit miljoner människor på flykt från sina hem.

Bilder: Jugoslavien före och efter krigen

Jugoslaviens sönderfall

Jugoslavien bildades efter första världskriget som ett förbund mellan en rad olika nationaliteter. De största folkgrupperna utgjordes av slovener, kroater, serber, montenegriner, bosnier och makedonier, men det fanns också betydande albanska och ungerska minoriteter. Även religiöst var landet splittrat mellan katoliker, grekisk-ortodoxa och muslimer.

Under den kommunistiska tiden höll Josip Tito nere de etniska motsättningarna genom en kombination av politisk diktatur och regionalt självbestämmande. Men missnöjet växte under ytan, särskilt i de ekonomiskt mera välmående norra delarna. Då diktaturen föll försvagades centralregeringen, samtidigt som Jugo-slavien liksom övriga öststater drabbades av omställningsproblem i övergången till marknadsekonomi och demokratisering. När dessutom regionala politiker som Slobodan Milosevic i Serbien och FranjoTudjman i Kroatien utnyttjade nationalismen som verktyg för att stärka sin maktställning utbröt öppna strider.

År 1991 förklarade sig Slovenien och Kroatien självständiga. Detta vägrade serberna, som dominerade inom den jugoslaviska staten, att acceptera. Ett häftigt krig utspelade sig innan FN lyckades genomdriva en vapenvila. Striderna flyttade då över till Bosnien-Hercegovina, där serber, kroater och muslimer sedan lång tid tillbaka bott tätt inpå varandra, ofta i samma byar. Genom inbördes kriget förvandlades denna samvaro till bitter fiendskap. De bosnienserbiska krigarban-den gjorde sig skyldiga till grymma övergrepp, med massavrättningar och massvåldtäkter, när de genom "etnisk rensning" försökte ta kontroll över så stora områden som möjligt. Men kroatiska förband visade samma hänsynslöshet då de fördrev den serbiska minoriteten från grannlandet Kroatien och de kroatiskt dominerade områdena i Bosnien. Först efter ingripande från NATO upphörde striderna.

Nästa konflikthärd blev Kosovo, där den albanska folkmajoriteten tröttnat på det serbiska förtrycket och gjorde uppror. Också här ingrep NATO genom att bomba militäranläggningar, fabriker, broar och städer i Serbien för att få slut på förföljelserna och framtvinga fred.

Krigen i före detta Jugoslavien har väckt omvärldens fasa. Man trodde inte att sådana grymheter var möjliga i ett Europa som upplevt nazismens illgärningar under andra världskriget. Även om de öppna krigshandlingarna nu har upphört är situationen fortfarande kritisk. De vapenstillestånd som NATO med militära medel har framtvingat i Bosnien och Kosovo bygger på att de olika folkgrupperna ska samarbeta på lika villkor och att alla flyktingar ska få återvända hem. Så har det inte blivit. I verkligheten kvarstår resultaten av den etniska rensningen och bara den massiva närvaron av utländska trupper förhindrar nya sammanstötningar. Men efter Tudjmans död och Milosevics valnederlag år 2000 har mera demokratiska politiker kommit till makten i Kroatien och Serbien, vilket kan öppna för en fredligare utveckling.

Tillbaka