EFTER 1989 - Ett enat Europa

Från EG till EU

Under 1970- och början av 1980-talet fördubblades EG:s medlemsdstater från sex till tolv. Men samarbetet inom gemenskapen varken breddades eller fördjup-ades nämnvärt och den ekonomiska tillväxten var låg. Många menade att Europa var på väg att konkurreras ut på världsmarknaden av Japan och USA. Därför antog EU-länderna 1987 den så kallade Enhetsakten, där de förband sig att inom loppet av fem år ta bort alla återstående hinder för varornas, kapitalets, tjänsternas och människornas fria rörlighet.

På ministermötet i Maastricht 1991 beslöt man att bilda en europeisk union, EU, och antog en plan för en gemensam valuta. Efter det att de olika ländernas ekonomiska politik samordnats skulle en europeisk centralbank skapas och sedan skulle den nya "euron" introduceras på världens valutamarknader. Denna plan genomfördes också, även om några av medlemsländerna valde att tills vidare inte ansluta sig till den gemensamma valutan, där ibland Sverige efter folkomröstning 2004.

Samarbetet inom EU har under 1990-talet också vidgats till andra områden, till exempel utrikes- och säkerhetspolitik och frågor som rör social välfärd, sysselsättning, miljö och jämställdhet. Ytterligare tre länder, däribland Sverige, har inträtt i EU och tolv länder i Östeuropa samt Turkiet står på kö för medlemsskap. Möjligheten finns alltså att unionen i en nära framtid kommer att omfatta tjugoåtta stater.

Under hela denna utveckling har det funnits spänningar mellan olika perspektiv på EU:s framtid. Några har velat värna unionens karaktär av samarbetsorganisation mellan självständiga stater. De menar att EU:s institutioner är alltför svagt demokratiskt förankrade för att man ska kunna ge dem ökade befogenheter gentemot medlemsstaterna. Andra har istället velat minska antalet områden där de enskilda staterna med sitt veto kan förhindra majorritetsbeslut. De menar att globaliseringen kräver en utveckling mot en "överstatlig" union, där EU-parlamentet utser en federal regering som är överordnad medlemsstaternas parlamentariska institutioner. En annan stridsfråga har varit hur makten ska fördelas mellan de olika medlemsstaterna. Befolkningsmässigt och ekonomiskt intar Tyskland och Frankrike en ledande ställning, och det finns en oro i de mindre länderna att denna dominans ska bli för stor.

Hur dessa spänningar kommer att lösas är omöjligt att säga. EU:s utveckling mot en alltmer omfattande union efter femhundra år av nationalstatlig utveckling i Europa är ett gigantiskt politiskt projekt som rymmer både hot och löften.

Tillbaka