EFTER 1989 - Afrika

Sydafrika

Sydafrikas historia domineras av att landet under långa perioder varit en koloni under olika Europeiska länder. Under senare delen av 1990-talet härskade Apartheid i Sydafrika, vilket för lång tid framöver kommer att fortsätta påverka landets historia och utveckling.

1487 seglar Bartolomeu Dias runt Kaphalvön och godahoppsudden får sitt dåvarande namn, “stormarnas udde”.

1652 bosätter sig Holländska bosättare i taffelviken. Efter att ett Holländskt fartyg förlist utanför nuvarande Kapstaden har Ostindiska Kompaniet (VOC) insett vikten av att ha en utpost i området. Holländarna hade inga planer på att kolonisera landet, men i takt med att allt fler Holländska köpmän flyttade till Kapområdet för att göra affärer med VOC började kring 1750 grupper av Holländare även röra sig inåt landet. Dessa grupper av människorna bildade grunden till Boerna, Sydafrikas vita folkgrupp.

1795 invaderas landet av britterna som ville förhindra att godahoppsudden föll i fransmännens händer. Makten var redan vid den här tiden koncentrerad till en vit elit i Kapstaden och i landet fanns ca 25,000 slavar och 20,000 vita nybyggare. Britterna överlät landet till Holländarna 1803 men 1806 invaderade brittiska styrkor på nytt landet som en reaktion på Napoleonkrigen.

Först 1910 blev Sydafrika självständigt från britterna och Sydafrikanska unionen bildades.

Nästan två år senare den 8 januari 1912 bildades ANC av bland annat Pixley ka Seme. 1948 valde Sydafrikas vita befolkning in det boerdominerade Nationalistpartiet i parlamentet som skapade den nya apartheidregimen, ett politiskt system som bygger på segregation mellan olika rasgrupper. 1962 bildades Sydafrikanska Republiken. Apartheid försvann från den politiska arenan i början av 1990-talet då svarta för första gången tilläts rösta, vilket ledde till en jordskredsseger för partiet ANC och dess ledare Nelson Mandela (sedermera Sydafrikas första svarta president, mellan 1994-99).

Källa: Sydafrikareesor

Zimbabve

1980 blev landet självständigt under namnet Zimbabwe och det nya landets första premiärminister blev Robert Mugabe. Han har sedan dess varit landets ende ledare, som president sedan 1987. Massmord och andra övergrepp tvingade tidigt det starkaste oppositionspartiet, ZAPU, att gå ihop med ZANU-PF. Marxism-leninismen övergavs officiellt 1991, men präglar fortfarande regeringspolitiken. 2000 genomförde Mugabe och regeringen en kaotisk omfördelning av marken, vilket ledde till att vita jordbrukare utvandrade, att ekonomin försvagades betydligt samt att det blev brist på mat. Trots omvärldens fördömanden såg Mugabe till att försäkra sig om att bli omvald 2002 med hjälp av omfattande valfusk. Oppositionen och olika arbetargrupper genomförde flera generalstrejker under 2003 för att försöka tvinga Mugabe att avgå. Säkerhetsstyrkor fortsätter att brutalt kväva regimens motståndare.

När Zimbabwe blev självständigt 1980 var den inhemska ekonomin i allt väsentligt centralstyrd och internationellt isolerad. Så förblev den i mer än tio år, till dess att man 1991 ändrade kurs och lade fram ett program för en marknads- och handelsinriktad ekonomi. När Zimbabwe nu lagt ytterligare tio år bakom sig, ser man snarast en återgång till en form av kommandoekonomi med starka inslag av statligt engagemang och kontroll och "indigenisering". [3]

Den relativt lovande utvecklingen under mitten av 1990-talet - med låg inflation, acceptabelt underskott i den offentliga ekonomin och gynnsamma förutsättningar för investeringar – har definitivt kommit av sig. Det som för bara 5-6 år sedan var ett av Afrikas mest utvecklade länder är i en utförsbacke som bara ser ut att bli allt brantare. Lanserade program för strukturomvandling har haft mycket liten effekt, om ens någon alls. De fundamentala elementen i Zimbabwes ekonomi är i stor oordning och i det politiska, ekonomiska och sociala krisläge som nu råder är någon ljusning svår att se. [3]

Bedömare som följer utvecklingen är i stort sett överens om att nedförslöpan började under senare delen av 1997, när regeringen gav efter för påtryckningar från organisationer företrädande de så kallade krigsveteraner som bekämpade kolonialmakten under det utdragna inbördeskriget under 1970-talet. President Mugabe beviljade förhållandevis generösa periodiska kontantbidrag som ersättning till frihetskämparna, utgifter som den offentliga ekonomin inte hade råd med. [3]

Detta ledde snabbt till fortsatt och förvärrad fiskal odisciplin, allvarlig obalans i statens finanser, ökad inflation, höjda räntor och vittrande förtroende för valutan. På kort tid föll Zimbabwe-dollarns notering - hela tiden bunden genom offentliga dekret - från 18 till 38 mot 1 USD (idag är den officiella kursen 55/1 – allt medan den parallella marknaden just nu värderar Zim-dollarn till mellan 120 och 140 mot 1 USD). Hopplöst föråldrade och förlustbringande statsmonopol och landets engagemang och militär närvaro i konflikten i Kongo, som grävt djupa hål i statsbudgeten, har inte direkt förbättrat situationen. [3]

Den onda, nedåtgående spiral som startade på hösten 1997 har successivt, men förfärande snabbt, gett minskade utländska investeringar, brist på utländsk valuta, krympande exportintäkter, bristande lönsamhet i företagen och - påspädning av arbetslösheten. [3]

Härvidlag råder det ingen tvekan om att HIV/AIDS-epidemin har haft mycket allvarliga effekterna på samhället i stort – också på den nationella ekonomin. Den reella nedgång i BNP, som under 2000 var 5,5 %, kan till betydande del – enligt vissa beräkningar inemot hälften - förklaras med en åderlåtning av humankapitalet som redan är på väg att bli ödesdiger, minskat skatteunderlag och drastiskt ökade vårdkostnader

Källa: Wikipedia

Somalia

Republiken Somalia bildades så genom en sammanslagning av Brittiska Somaliland, som blev självständigt från Storbritannien 26 juni 1960, och Italienska Somaliland, som blev självständigt från italiensk administration 1 juli 1960. Aden Abdullahi Osman valdes av SYL-parlamentariker till Somalias första president i juli 1960; en post som han besatt till 1967.

Abdirashid Sharmarke valdes demokratiskt till Somalias nya president, år 1967. År 1969 mördades han av kommunistiska kuppmän i nordöstra Somalia, som under ledning av generalen Mohammed Siad Barre upplöste nationalförsamlingen, förbjöd andra politiska partier och ställde landet under ledning av ett högsta revolutionsråd. Ledarskapet upprättade starka band med Sovjetunionen. Mot slutet av 1970-talet övergavs dock regimen av Sovjetunionen efter ett somaliskt försök att erövra en somalisk provins (Ogaden) i grannlandet Etiopien.

Allt sedan den långvarige diktatorn Siad Barre störtades 1991 är Somalia ett av världens mest politiskt instabila länder. Ingen regering, eller grupp, har sedan dess haft fullständig kontroll över hela landet. Landet har beskrivits som "laglöst". Samma år som Siad Barres regim gick i graven deklarerade klaner i norr den självständiga Republiken Somaliland, vilken nu inkluderar regionerna Awdal, Woqooyi Galbeed, Togdheer, Sanaag och Sool. Ingen annan stat har erkänt denna republik, men dess existens är stabil. Detta beror främst på en stark regerande klan samt ekonomisk infrastruktur som lämnats kvar sedan Storbritannien, Ryssland och USA hade militära hjälpprogram där.

I december 1992 landsteg den amerikanska marinkåren vid Somalias kust med föresatsen att infånga krigsherren Mohammed Farah Aidid samt att stabilisera situationen i landet, framförallt kring huvudstaden Mogadishu. Mycket kom dock att gå snett i denna aktion, som blev långt besvärligare och blodigare för amerikanerna än de hade räknat med. 1993 inledde FN en tvåårig insats, främst i söder, för att avhjälpa den katastrofala hungersnöden. 1995 drog sig FN tillbaka, efter att ha lidit förluster i människoliv bland sin personal.

Källa: Wikipedia

Sudan (Darfur)

Darfurkonflikten är en väpnad konflikt som sedan 2003 äger rum i Darfur i västra Sudan, mellan de afrikanskdominerade rebellgrupperna SLA och JEM som den ena parten, och den arabiskdominerade Janjawidmilisen stöttad av sudanesiska regeringsstyrkor som den andra parten. Detta har lett till oerhörda lidanden för den civila befolkningen och troligen har mellan 400 000 och 500 000 människor dött i det som av bland annat USA betecknas som ett folkmord och tre miljoner är nu direkt beroende av nödhjälp utifrån.

Bakgrund

Darfur ( Dar Fur eller furfolkets land) ligger i västra Sudan och har en yta som är något större än Sverige – ca 510 000 km 2, vilket motsvarar en femtedel av Sudans totala yta på 2,5 miljoner km 2. Darfur utgörs av tre delstater – Norra, Västra och Södra Darfur. Befolkningen i Darfur är på ca 7 miljoner invånare – jämfört med Sudans ca 42 miljoner.

Den etniska situationen i området är svårdefinierad. Befolkningen utgörs av å ena sidan nomader i norr som betraktar sig som etniska araber och å andra sidan bönder i söder som betraktar sig som etniska afrikaner. Traditionellt har dessa etniska huvudgrupper klassats som araber respektive som svarta. De etniska araberna utgörs i sin tur av huvudsakligen baggarer och de etniska afrikanerna av framförallt de tre folkgrupperna fur, zaghava och masaalit. Gränsen mellan araber och afrikaner är dock flytande och blandäktenskap och uppblandningen mellan grupperna är omfattande. Konflikten har av de inblandade ändå tagit sig rasistiska uttryck, i vilket araberna menat sig vara rasmässigt överlägsna. Oavsett folkgrupp bekänner sig alla i området till islam. Rebellgruppen SLA emotsätter sig dock landets sharialagar.

Källa: Wikipedia

Tchad

Fakta om Tchad

Tillbaka