Medeltidens första århundraden kallas också för folkvandringstiden. Det var en orolig period, då krigarföljen drog fram över Europa och hela folkgrupper bytte bosättningsområde. Det västromerska riket föll sönder och förvandlades till ett lapptäcke av germanska kungadömen. Även om stormännen i dessa riken försökte bevara den antika kulturen blev resultatet så småningom att samhället föll tillbaka till en mera primitiv nivå. Skrivkonsten föll nästan i glömska och bevarades bara inom kyrkan.

Ett kyligare klimat och pestens härjningar medförde också att folkmängden gick tillbaka i Europa. Däremot blomstrade handel och kultur i det arabiska väldet, som sträckte sig från Spanien i väster, över Nordafrika och Mellanöstern ända till floden Indus i öster. Där bevarades arvet från antikens kultur och vetenskap.

Man kan se vikingatågen som den sista av folkvandringarna. Vikingarna ägnade sig både åt plundring och handel. Österut for de med sina drak-skepp på de ryska floderna ända till Kaspiska havet, i västerled sökte de sig ner utmed Europas kuster och över Atlanten till Grönland och Amerika. På flera ställen, till exempel i England och Normandie, grundade vikingarna egna riken.



Källa:Perspektiv på historien A, Nyström , 2002.