Hinduism-Lära

I Indiens religiositet beskrivs allt jordiskt som illu-
sioner. Det är overkligt och osant - och kallas
maya. För frälsning är maya det stora hindret.
De allra flesta människor identifierar sig med
sitt jordiska liv och är därmed fångade i mayas
klor. Människosjälen, som i hinduismen kallas
atman, betraktas som en gudomlig gnista, som
en gång framsprungit ur Världsguden Brahma.
Här finns emellertid en nyansskillnad mellan
de två stora filosofiska riktningarna inom hindu-
ismen. Sankya- filosofin menar att det har upp-
stått ett oändligt antal själsgnistor som har ett
sken av självständighet men vars innersta na-
tur längtar tillbaka till en total sammansmältning med sitt andliga ursprung, Brahma. Vedantafilosofin anser att Brahma är odelbar. Brahma är därför både det makrokosmiska Världsljuset och odelad i varje människa. När människan upplever sin individualitet som en separat enhet, beror det på mayas illusionsvärld. Inom båda dessa tankeriktningar ligger vägen till frälsning i att genomskåda maya och frigöra det gudomliga ljuset.

Den själ som inte genomskådar mayas värld, måste återvända till jorden i ständigt nya inkarnationer. Tankar och handlingar tvingar själen tillbaka i en fysisk kropp tills den Iyckas bryta sig ut ur Livets hjul och bli en frigjord själ. Yoga är en väg till frigörelse.

Inom buddhismen menar man att allt som är av jordisk, förgänglig natur leder till lidande. Buddha förklarade att orsaken till allt lidande är människans fast-hållande vid existensen. Det är i synnerhet människans jagupplevelse, att hon ser sig som en separat individ, som orsakar lidandet. Upplevelsen att vara ett individuellt väsen knyter människan till jorden, och det hindrar andens frigörelse och leder till lidande. Därför är målet med olika ockulta tekniker att upplösa jagkänslan.

Inom indisk religion är idealet en människa med ett starkt nedtonat jag-med-vetande, vilken kan handla utan begär och som mentalt sett fullständigt har distanserat sig från det hon tänker, känner och gör. En sådan människa kan bryta sig ut ur Livets Hjul.

Yogans mål är en sammansmältning mellan den individuella själen och världs-själen. Yoga betyder förening. Det sista stadiet ärsamadhi, som innebär en djup kontemplation där man fullständigt smälter samman med den yttersta verkligheten och får del av ett permanent kosmiskt medvetande. Detta tillstånd liknas ibland vid den kristna mystikens unio mystica.

Hinduismen är egentligen oerhört svår att överblicka, på grund av de många olika inriktningarna, heliga skrifterna, och vägarna till frälsning. Trots detta är hinduismen världens tredje största religion, med ca 700 miljoner anhängare. I Sverige beräknas det finnas några tusen hinduer, varav några hundra är involverade i Hare Krishna-rörelsen.

I Indien brukar man tala om de tre olika frälsningsvägarna:

• karma-yoga (offrandets och/eller handlandets väg)
• jnana-yoga (insiktens väg)
• bhakti-yoga (kärlekens väg).

I Indien lever man efter ett strikt klassystem, som i sin tur är indelade i kast /yrken. Högst upp i klassystemet står prästerna, brahminerna, som följs i rakt nedstigande led av krigare, bönder och hantverkare, och till slut tjänare (su-dras). Inom dessa klasser finns det ca 3000 olika kast. Är man son till en krukmakare så blir man själv krukmakare, eftersom man inte kan byta sitt nedärvda kast. Det finns även en femte klass – de ”kastlösa” (”Guds barn” eller haridjan, som Mahatma Gandhi kallade dem), som utgör ca 20% av Indiens befolkning. De står allra längst ned på den sociala skalan, och är utstötta från samhället. Skulle man dricka vatten från samma brunn som en kastlös blir man oren. Som tur är, är kast- och klassystemet inte lika utbrett i städerna som på landsbygden.

Hinduismens tre grundpelare är Samsara – tron på det eviga kretsloppet, karma – tron på att man sår det man skördar (”gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig”, på ett ungefär), och tron på en gudomlig verklighet. I den gudomliga verkligheten ingår ett panteon fullt med gudar och gudinnor, av varierande slag. Man pratar om siffror mellan 3 och 330 miljoner gudomar! De tre mest framstående är dock Brahma (skaparen), Vishnu (uppehållaren) och Shiva (förstöraren). Brahma var från början en personifiering av Brahman, världssjälen/det högsta varat.

Det eviga kretsloppet, som går ut på att man föds, lever och dör, och medan man gör det skaffar man sig karma – god såväl som dålig – kan brytas, om man har klättrat högst upp på karmastegen, som är i sju steg:

1. Gudar
2. Nötkreatur
3. Ormar och apor
4. Människor av hög kast
5. Människor av låg kast
6. Övriga djur
7. Insekter

Man börjar som insekt, och när man levt ett gott liv som det, och har fått bra karma, blir man ett djur i nästa liv. Går detta också bra blir man människa nästa gång. Lyckas det, blir man nästa gång en människa av ett högre kast än i det förra livet. Misslyckas man halkar man nedåt på stegen, och får jobba för att komma högre. Att man anser kor vara heliga i Indien, är helt enkelt för att de är högre upp på karmastegen än vad människor är. Sista steget innan man blir ett med Moksha (den slutgiltiga befrielsen från återfödelse) är som gud/gudinna. Man kan ju tycka att det är lite lustigt att gudomar som Kali, Parvati, och Shiva inte har nått Moksha efter alla dessa år.

(Här måste man också lägga till att inte alla riktningar inom hinduismen har den syn på återfödelsen och kaststegen som jag visar här ovan. Uppfattningen om hur man kommer att återfödas varierar mycket.)

(För större bild tryck!)

I hinduismen är det ett belönings- och bestraffningssystem som sköter reinkarnationen. Sköter du dig får du ett liv som en högre stående varelse i nästa liv, och tvärtom. Enligt spiritualismen och New Age finns ingen karmastege. Man lever endast för att lära, och det gör att man väljer vad man vill återvända som. Fattig i det här livet, rik i nästa, eller tvärtom. Däremot kan man förtjäna bra liv, om man har kämpat på bra. Sådant kan t.ex. märkas genom en högre andliga medvetenhet. Ju tidigare man blir medveten om den, desto bättre.

Hem Sidtopp