Den grekiska religionen hade många olika yttringar. Man kunde t ex söka hjälp i mystiska, halvt magiska kulter. I viktiga frågor. kunde man vända sig till orakel för att få råd. Apollos orakel i Delfi var det förnämsta av alla, men folk företog också långa pilgrimsfärder till andra heliga platser för att få veta något om sitt kommande öde. Varje stad hade sina gudar. De ansågs ha sin boning i de tempel som vanligen var uppförda på akropolen. Till deras ära ordnades stora högtider, och man offrade till dem i hemmen och på altaren som var resta utmed vägarna. Därtill kom hundratals smågudar, demoner och naturkrafter som alla hade sina helgedomar. Man ägnade dessa gudar så stor uppmärksamhet och bemödade sig så ivrigt om att blidka dem att vi måste dra slutsatsen att de utgjorde den viktigaste aspekten av den grekiska religionen.

Slutligen offrade man också åt de mytiska gudar och gudinnor som var gemensamma för alla hellener. Man trodde att dessa gudar ofta ingrep i människors liv om något hade väckt deras misshag, men det vanligaste var förmodligen att de främst dyrkades inom ramen för en statlig, officiell kult, och att individen mera sällan vände sig till dem i sina egna angelägenheter. Det är dessa gudar som vi möter hos Homeros. De främsta bodde på berget Olympos. Deras namn - Zeus, Ares, Afrodite - har blivit en del av det stora euro-peiska arvet av myter och sagor. Det märkliga med dem är att de är mycket mänskliga. Zeus, den högste guden, känd för sin vana att slunga straffande åskviggar, är förvisso skräckinjagande, men ofta uppträder han också som en välmenande, litet klumpig, medelålders herre, som ägnar sig väl mycket åt att jaga flickor. Afrodite, kärlekens och fruktsamhetens gudinna, är även kvinna. Hon är fåfäng, och hon har sina sympatier och antipatier. De olympiska gudarna är också inblandade i jordiska affärer - det existerar inte någon oöverstiglig klyfta mellan dem och människorna.

Orfeus och Eruydike

Månggudinnan Kalliope hade en son som hette Orfeus. Han sjöng så under-bart till sin lyra att allt omkring honom stannade upp för att lyssna. Det på- stås att floderna stannade upp i sina lopp, och att de vilda djuren slutade att jaga varandra, när hans stämma hördes. Orfeus älskade den sköna Eruydike, hon hade också en annan friare men hon valde Orfeus. Till bröllopet kallade Orfeus på självaste bröllopsguden för att han skulle välsigna brudparet. Guden bar en fackla, men den ville inte lysa med klart sken, detta var ett dåligt omen.

Mitt under festen kom det ett bud att en herde önskade ge bruden en gåva, men han var för blyg att träda fram. Kunde hon komma bort mellan träden och ta emot gåvan? Orfeus bad henne att inte gå, men Eruydike tänkte att ingen ville väl skada henne en sådan här dag. Herden var den försmådde friaren, och någon gåva hade han inte. Men väl en orm som bet bruden i hälen, hon föll död ner.

Orfeus blev så förtvivlad att han beslöt att stiga ner i underjorden för att beveka Hades att ge henne tillbaka. Han spelade hela vägen på sin lyra och han fann vägen mellan dimmiga dalar. Gubben Karon mjuknade när han hörde Orfeus sång och färjade honom över Styx, och hunden Kerberos nafsade inte ens efter honom.

Inför Hades och Persefone sjöng han så vackert att de blev helt gripna av hans sång. De som befann sig i underjorden glömde sina egna sorger och straff de led av där nere. Hades mjuknade och lovade att han skulle få med sig Eruydike upp till livet igen. Men han fick inte på några villkor titta på henne förrän de var upp igen.

Hela vägen upp undrade Orfeus om det verkligen var hans maka som gick bakom honom. Så precis innan de nådde upp så vände han sig om. Det han hann se var hennes förtvivlade ögon och sedan så bleknade hon bort. Utom sig av ånger försökte han ta sig till underjorden igen, men det gick inte. Orfeus blev sittande i sju dagar, stel av sorg. Sedan återvände han till sitt land. I sin förtvivlade längtan efter Eruydike sökte sig Orfeus bort från människorna. Han vandrade omkring i Trakiens vilda berg och sjöng för att lindra sin sorg. Till slut blev han söndersliten av vilda backantinnor, berusade galna kvinnor som dyrkade Dionysos. Så till slut fick han ändå träffa sin älskade.

Afrodite gav henne vårdnaden om den nyfödde Adonis men hon vägrade senare att lämna tillbaka honom, eftersom hon själv hade förälskat sig i honom. Genom att Zeus gick in och medlade fick Adonis tillbringa en del av året hos var och en av kvinnorna. Nu kommer vi till myten om hur årstiderna kom till.

Persefone och hennes mor Demeter levde på ön Sicilien, Persefone var en mycket vacker ung kvinna en av de vackraste i landet. Trots att hon var dotter till en stor gudinna, levde mor och dotter ett stillsamt och lantligt liv, Långt borta från alla intriger på Olympos. Vid detta tillfälle rådde ständig sommar på jorden.

En dag var Persefone ute med några väninnor och plockade blommor, längre ner på ängen fick hon syn på en mycket vacker blomma. När hon böjde sig ner för att plocka den vackra blomman, öppnade sig ett stort hål i marken. Ur underjorden kom en gyllene vagn, dragen av svarta hästar. I vagnen satt en mörk och dyster man med en krona på huvudet. Han ryckte med sig Persefone ner i underjorden. Hennes väninnor hörde henne skrika och de rusade dit men de kunde inte hitta henne.

När Demeter fick veta detta blev hon helt utom sig av förtvivlan. Hon sökte efter sin dotter på hela jorden, men hon kunde inte finna henne. Medan hon irrade omkring och sökte efter sin dotter, glömde hon bort sitt "arbete" att se till att det grönskade. Till slut avslöjade Helios – solens gud, vad som hade hänt. För Helios ser allt som sker på jorden. Han berättade att Persefone hade blivet bortförd av Hades. Demeter var helt otröstlig. Världen drabbades av hungersnöd, eftersom inget växte utan Demeters hjälp. Aldrig mer skulle jor-den bära skörd, inte förrän mor och dotter var återförenade. Människorna plöjde och sådde men inget ville gro. Katastrofen var nära man blev tvungen att hämta Persefone.

Zeus sände Hermes till underjorden, Hades var beredd att släppa Persefone när Zeus begärde det. Men först såg han till att hon åt en granatäppelkärna i underjorden. Mor och dotters återförenande, var mycket lyckligt. Men det blev kortvarigt, när Demeter fick veta att Persefone hade ätit i underjorden. Har man gjort det måste man återvända dit. Vem skulle nu få rå om Persefone? Zeus tillfrågades och han löste det på så sätt att Persefone skulle få stanna hos sin mor två tredjedelar av året och en tredjedel hos sin make Hades. När Persefone kommer upp från underjorden till Demeter blir det vår, och jorden börjar att grönska. Säden mognar under sommaren och allt bär frukt mot hösten. Men när Persefone ska tillbaka till underjorden låter Demeter allt vissna och det blir vinter. Det är så grekerna förklarar årstiderna.