Jean Paul Sartre
(1905-1980)

Ett arbete i filosofi av
Hanna Peterson EK3
Vt. 2006

”Problemet är inte vad livet gjort med oss utan vad vi gör av det livet gjort med oss”

Inledning

Egentligen vet jag inte så mycket om Sartre innan jag börjar detta arbete, jag vet att han är en av grundarna till existentialismen som jag blev väldigt intresserad av när vi läste om i skolan. Grundidéerna hos existentialismen, bl.a. att vi är fria och skapar oss själva, tilltalar mig och att skriva detta arbete ger mig en bra möjlighet att få lära mig mer om avd existentialismen innebär. Förhoppningsvis blir det ett intressant arbete för er att läsa med.

Jean Paul Sartre föddes 12 juni, 1905 i Paris och blev redan vid 15 månaders ålder faderlös. Vid tidig ålder började hans morfar lära honom matematik och att studera klassisk litteratur. Under grundskolan hade han många tuffa år av mobbing, men när han kom upp i gymnasiet blommade han upp till en lysande, men upprorisk elev som ”..man talade om..”. 1924 lyckades han komma in på elitskolan École Normale Superleure i Paris, där han bl.a. studerade filosofi. 1929 mötte han på detta universitet en kurskamrat, Simone de Beavouir, som kom att bli hans livslånga kärlek och intellektuella kamrat. De gifte sig aldrig utan levde under ett ”fritt förhållande” och hade under åren som kom många olika kärleksförhållanden vid sidan om.

Sartre och de Beavouir

Efter examen 1931, tog Sartre anställning som gymnasielärare i filosofi, men lämnade detta arbete efter några år för att resa till universitetet i Berlin och studera Husserl. Det tog honom fyra år av intensiva studier att helt förstå Husserl och han blev därefter i flera år en trogen husserlit.

Sartre hade genom hela sin ungdom haft en vision att förena filosofi och skönlitteratur. Hans första försök kom att bli Äcklet som refuserades tre gånger av förlaget innan den slutligen gavs ut år 1939. Samma år kom novellsamling Muren ut. Båda blev stora succéer i Frankrikes intellektuella kretsar. Detta år blev han även inkallad till militärtjänst i andra världskriget. Under ett år var han krigsfånge hos tyskarna men släpptes fri i april 1941 och aktiverade sig då i den franska motståndsrörelsen

I Paris 1945 blev existentialismen det högsta modet. Här startade Sartre och några andra existentialister tidskriften Les temps modernes. Denna tidning blev ett viktigt forum för den existentialistiska debatten. Under denna tid hade de litterära kaféerna sin glansperiod i Paris och Sartre hade sitt stamcafé där han brukade sitta och skriva eller diskutera filosofi med vänner. Allt som ansågs vara moraliskt förfall i Paris på denna tid, t.ex. den jitterbuggande ungdomen, kallades existentialistiskt. Det utvecklades till och med ett existentialistiskt mode, där svart polo, basker samt mörk byxa och kavaj var de viktigaste plaggen.

Under och efter kriget engagerade sig Sartre allt mer för socialismen. Han intog en position som var vänsterrevolutionär, men samtidigt tog han avstånd från de stalintrogna kommunisterna. Senare kom han att närma sig det franska kommunistpartiet, men blev aldrig medlem. Anledningen var bl.a. att han ville behålla sitt oberoende som skribent. Han kritiserade hårt Sovjetunionens och USA:s kalla krig som påbörjades efter andra världskrigets slut och han stödde Algeriets frigörelse från Frankrike. Han hörde också till de mest kritiska angående USA:s krigsföring i Vietnam.

Under sitt arbete för frihetskampen i Algeriet tog han sig en ung algerisk älskarinna, Arlette Elkaïm, som han 1965 adopterade som sin dotter. Detta ledde till konflikter mellan adoptivdottern Elkaïm och livskamraten de Beauvoir i fråga om puplicerinsrättigheter efter Sartres död.

1964 fick han nobelpriset för sitt skönlitterära verk om Gustave Flaubert, men han avböjde bestämt med motiveringen att han inte ville klä ut sig i smoking för borgarbrackorna. I slutet av sitt liv blev Sartre blind, och kunde inte läsa. Simone var kvar vid hans sida till slutet. År 1980 avled han och 50 000 personer deltog i begravningståget.

Sartre och de Beauvoir ligger begravda tillsammans

Sartres verk

Sartres debutroman La Nausée (sv. ”Äcklet”), kom ut 1939, och efter det producerade Sartre en mängd filosofiska, skönlitterära, och politiska verk fram tills sin död 1980. De politiska verken kom främst under 1950 talet då han var en aktiv motståndare till Vietnam kriget och kalla kriget. Det är dock inte de politiska verken han är mest berömd för, utan de filosofiska. De bidrog till att göra existentialismen till en världsomfattande rörelse. Det är en omöjlighet att skriva om alla hans verk så jag har valt att koncentrera mig några av de mest kända.

Hans debutroman Äcklet handlar om en ung man, Roquentin, som lever ensam i en främmande stad. Han är ekonomisk oberoende och för att fördriva tiden skriver han ett historiskt arbete. Arbetet ger honom dock ingen tillfredställelse utan skapar bara ångest hos honom. Han plågas allt mer under bokens gång av något han kallar äckel, en sinnesstämning med djup leda inför allt och alla, en meningslöshet inför livet. Så småningom inser Roquentin vad känslan kommer ifrån. Äcklet kommer när han genomskådar allt som ger sig ut för att vara viktigt, värdefullt och nödvändigt. Frågorna som ligger ständigt närvarade i boken är: Vad är livet? Vad är meningen? Hur bör man leva om livet inte har någon mening? Huvudfrågor även för existentialismen.

Novellen Muren handlar om en man i spanska inbördeskriget som av ett fruktansvärt misstag undgår att bli avrättad och som börjar skratta när han inser livets slumpmässighet. I mogen ålder blir den frihetsälskande Mathieu älskarinna blir gravid och han inser att hans tidigare spekulation om livets slumpmässighet har slagit till mot honom igen, fast denna gång givit honom ett svidande nederlag.

I sitt verk Varat och intet menar Sartre att människan är dömd till frihet, vi kan inte existera utan frihet. Han skiljer mellan att vara ”i sig” som är på det sätt ett ting är på- det är något givet, något som bara är. Människan däremot är ”för sig”- hon kan överskrida det som bara är, välja vara något annat eftersom hon har ett medvetande, hon kan säga nej till det givna. Intet är den felande länken i kedjan av verkan och orsak. Man kan säga att människan är Intet i den betydelse att hon inte kan fångas i en enkel definition. Intet är också det som ligger framför alla människor, det vi ska göra. Intet kan fyllas med vad som helst, det är däri vår frihet ligger.

I Existentialismen är en humanism menar Sartre att man genom sina val också ansvarar för mänskligheten. Han skriver i boken att ”Vad man väljer är alltid det goda, och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara gott för andra”. I detta verk skrev han även att ”Människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till. Detta är existentialismens första princip”.

Sartres huvudtankar

Att människan är unik är det genomgående i Sartres tankegång. Vi är medvetna om vår existens och kan därför överskrida det givna. I stället för att bara vara ett resultat av arv och miljö så kan vi genom våra handlingar åtminstone delvis förneka deras inflytande på oss. Det är detta som jag tidigare skrev om hur han tog upp i ”Varat och intet”. Hur människan är ”för sig” och inte ”i sig”. Det enda som är nödvändigt för oss är valet, vi är dömda till frihet. Vi skapar ständigt vår essens genom val och handlingar, till skillnad från tingen som har en given essens redan från början. Sartre sa om oss människor ”Existensen föregår essensen”, och med det menar han att när vi kommer till är vi ett blankt papper som väntar på att fyllas av de val vi kommer att göra.

När Sartre pratar om människan pratar han oftast om den som ”för sig” för att skilja den från tingen. Genom att vi är ”för sig” kan vi påverka det mesta i vårt liv genom att välja hur vi ska tackla olika situationer. Vi kan inte göra någonting åt vår livslängd, men vi kan förhålla oss till den på olika sätt. På samma sätt kan vi förhålla oss olika till en sjukdom eller påtvingad fångenskap. Vi kan gråta och klaga, eller helt enkelt välja att uthärda. Dessa exempel på saker vi kan råka ut för utan att kunna påverka kallar Sartre för fakticiteter.

Intet kan betyda många olika saker, bl.a. det gap vi människor känner inför tinget. Vi vet att vi är annorlunda och att vi aldrig kan tillhöra samma värld som tingen. Trots våra försök att foga dem efter oss kommer vi aldrig att lyckas eftersom de endast består av rå existens. Sartres slutsats av detta är att världen inte är ändamålsenlig utan helt tillfällig. Den har inget syfte utan existerar bara.

Vi människor känner en absurditet för tillvaron eftersom den bara framstår som slumpmässig för oss och inte nödvändig. Det är denna känsla av att tillvaron är absurd som leder till känslan av äckel. Vi känner äckel mot tingen eftersom de genom bara att existera skapar en tillvaro som känns grundlös och överflödig. Värst är det klibbiga eftersom det gör motstånd mot oss. De kan få oss att känna oss hotade över att bli till ”i sig”, få en given essen.

Att vi måste själva skapa vår essens leder till ångest eftersom vi aldrig kan ha facit i förväg. Vi bär själva yttersta ansvaret för våra val och därmed också vilket liv vi får. Vi kan inte bara skylla på gud (som Sartre menade inte fanns) och säga att det om sker i våra liv är hans ”avsikt” utan måste ta eget ansvar var för sig. Ingen annan än man själv är ansvarig för sina val och vad man gör med sitt liv. Det är genom valen man urskiljer sig från den grå massan och lever ett autentiskt, verkligt liv. Om man inte tar ansvar och gör sina egna val bli man bara en i mängden, en ”dussinmänniska” menar Sartre.

Livet har ingen mening i absolut bemärkelse utan istället måste vi själva bestämma meningen med det. Det är detta stora ansvar som leder till ångest.

Enligt Sartre finns det egentligen ingenting som motiverar en handling vi utför, det finns visserligen skäl och grunder men det är jag själv som måste ge dessa skäl och grunder kraft. Handlingen är grundlös, den är mitt eget val.

Vi är alltid rädda för den andres blick menar Sartre. När någon fångar ens blick bestämmer han vilken sorts person man är och vilka egenskaper man har, kanske tycker han att man är tjatig, girig eller tråkig. Allt detta är skrämmande eftersom det formar en till en person som kanske inte når upp till ens egen självbild. Den andres blick är alltid hotfull eftersom det är en måttstock på vem man är. Det är först genom den andres blick som vi verkligen kan se vem vi är.

Sartre ansåg det viktigt att visa ett starkt engagemang inför orättvisor. Han menar att människan förverkligar sig själv i och med att hon förverkligar en viss typ av mänsklighet. Detta är den tredje formen av varande ”varat för andra”. Han betonar att vi lever i en gemensam värld och fakticiteten är våra gemensamma materiella villkor.

Egna tankar om Sartre

Efter att ha läst om Sartre känner jag att jag egentligen borde ha läst några av hans verk för att helt få en fullständig uppfattning om honom. Det finns så otroligt mycket tankar av honom att det känns svårt att greppa allt. Det som dock känns mest genomgående är hans idé om att människan är fri och skapar sin egen essens genom sina val. Det kanske kan låta dystert för många att vi är utkastade ur universum utan någon direkt mening, men enligt mig är det bara en positiv sak. Jag tycker tanken på att jag själv är i kontroll över mitt liv är underbar och att det är mina egna val som formar hur min tid på jorden kommer se ut. Det är mer deprimerande att tänka sig att allt är förutbestämt av en högre makt redan och att vi själva inte är mer än marionett dockor.

Det här med den andres blick tycker jag är intressant, kanske för att jag känner mig så träffad själv. Ofta kan jag fråga mig om hur mycket av de grejer jag gör som är för mig själv, och hur mycket som är för andras skull. När jag sminkar mig på morgonen kan jag visserligen säga att jag gör det för att känna mig fräschare, men sanningen är nog mest att jag vill att andra ska uppfatta mig som ”fräsch”. Ofta kan jag känna att man håller inne med så mycket känslor om hur man tycker om saker och ting bara för man är rädd att ens uppfattning inte ska accepteras av andra. Kanske minskar behovet när man blir äldre och självsäkrare, men jag tror att få människor alltid våga säga högt ut vad de känner. I stället skriker man hellre ut det inombords, än att se i den andres blick att man är ”konstig”. Egentligen borde det duga med att se sig själv i spegeln på morgonen och vara nöjd med personen som tittar tillbaks. Jag tror att den andres blick skapar minst lika mycket ångest som vetenskapen om att vi måste skapa vår egen essens, vilket egentligen är absurd.

Jag håller inte med Sartre att det är först genom den andres blick som vi verkligen kan se vem vi är. Jag skulle snarare säga precis tvärt om. Som jag precis tog upp gör man nästan allt för att framstå som en perfekt människa i andras blick, men då är man inte sann mot sig själv. Då gör man bara om sig till en person som alla andra kan tycka om, men det är inte den man är inombords. Ingen är perfekt och de skavanker man har gör en till den man är. I stället för att nå upp till någon annans ideal borde man göra en ordentlig rannsakan av sig själv för att få svar på vem man är, en annan kan aldrig känna dig lika bra som du själv. Älska dig själv med alla dina fel så kommer du aldrig behöva känna ångest över att bli mätt i den andres ögon.

En sak jag är lite kritisk till i Sartres tankegång är han övertygelse om att människan är unik i sin ställning i att vara ”för sig”. Sartre menar att djuren barra kan vara ”i sig” vilket betyder att de bara styrs av sina instinkter och inte kan överskrida det givna. Att sätta ett djur och en gråsten i samma kategori tycker jag är lite trångsynt. Jag tror att en hund som lever bland människor kan utveckla ett så starkt medvetande att den kan göra egna val och vara med att skapa sin egen essens. Kanske inte på samma sätt som en människa men ändå inte bara helt låta sig styras av sin miljö och arv. Om en hund t.ex. hamnar 30 mil hemifrån sitt hem har många hundar tagit sig tillbaka hem. Vissa kanske skulle säga att det är en instinkt, men i så fall är inte allt vi gör instinkter? Även om vi överväger två möjligheter måste ju något få oss att välja en av dem? Om du frågar mig så är det vår instinkt som säger oss vad vi ska göra i alla val. I en av de faktatexter jag läste stod det att en katt bara kan existera och ett exempel om varför. Om en katt leker med en råtta kan den inte avstå från att göra det eftersom instinkten gör det omöjligt för den. Hur konstigt är det inte då att man kan få en hund att sitta framför en godis utan att äta den trots att dessa naturliga ”instinkter” säger åt den att göra det? Nej jag tror inte att vi människor är så överlägsna som Sartre menar, även om jag håller med om att vi är de varelser som mest kan bryta sig loss från ”i sig”

Jag tycker att hela Sartres existentialism bygger på att ta ansvar för sig själv och på det sättet bli en bra människa som kan ta ansvar för andra. Handlingar och val måste göras på ett sådant sätt vi kan vara stolta över dem. Jag tror personligen att man kan befria sig från den ångest Sartre pratar om genom att hela tiden handla på ett sådant sätt som man vill att andra ska behandla en själv. Jag vet att när jag handlar efter den regeln upplever jag aldrig någon ångest i de beslut jag tar. Att göra val behöver inte skapa ångest om man gör dem med rent samvete.

Tanken på att vårt liv inte har någon mening när vi kommer till och att vi själva måste göra det betydelsefullt kan jag hålla med om till en viss del. Jag håller med om att vi gör det till vad det blir genom våra val, men jag är ändå inte helt beredd att släppa tanken på att vi inte skulle ha kommit till om det inte funnits någon mening med det. Just vad meningen är vet jag, inte, kanske är det bara för att göra jorden bebodd, men någon mening måste vår existens ha. Kanske är vi bara en pusselbit i ett större motiv som vi inte kan greppa.

Det här med att vi känner äckel för tingen eftersom de inte kan forma sig efter oss och att vi skulle känns oss hotade av att bli ”i sig” som dem måste jag säga ligger väldigt långt från mig. I stället för att tycka att ett träd är meningslöst beundrar jag det för sin skönhet och i stället för att uppleva en blomma överflödig uppskattar jag att få andas in dess lukt. Alla ting är vackra eller meningsfulla på något sätt, kanske bara för en känsla de inger oss, men bara för att de bara består av rå existens och inte har et medvetande äcklas jag inte av dem, kanske för att jag finner en mening med dem just för mig!

Sartres betydelse för eftervärlden

Sartre har betytt otroligt mycket för den moderna filosofin. Han är en av skaparna till en av 1900-talets största filosofiska inriktningar och har fört fram många intressanta tankeställningar. Hans verk är lästa världen över och analyserats tusentals gånger. Enligt mig är han en av de få filosoferna som man kan förstå sig på och ta till sig. Hans idéer känns nyskapande och intresseväckande. För mig är han helt enkelt den bästa filosofen!

Avslutning

Att skriva om Sartre har verkligen varit något av det mest givande jag gjort, och det kan jag för en gångs skull skriva i en avslutning på ett skolarbete och verkligen mena det. I stället för att bara skriva en ren faktatext har man fått ta och tänka efter ordentligt på allt man läst, ta ställning och prova olika infallsvinklar på det. Jag antar att det är det som gör att jag tycker så mycket om filosofi. Det finns aldrig bara ett svar, inte bara rätt och fel. Man kan diskutera i det oändliga och ingen infallsvinkel är mer rätt än en annan. Jag kan inte säga att jag täckt in allt om Sartre in detta arbete, men med gott samvete veta att jag verkligen försökt förstå det jag läst, även om det ibland har varit riktigt svårt. Det som sitter starkast kvar efter allt jag läst om Sartre är de två sista meningarna som jag läste från ett stycke ur hans verk Existentialismen är en humanism. Det stod ”Människan är ingenting annat än vad hon själv gör sig till. Detta är existentialismens första princip."

Kanske är det allt man behöver veta om existentialismen. Det är varje fall det jag kommer att ta med mig från Sartre.

Källförteckning

http://www.hedbergska.sundsvall.se/fs/sartre.html
http://www.hedbergska.sundsvall.se/fs/fi/huvud/frmain.htm
http://www.to-life.se/fil_frihet_existentialismen.htm http://www.friatidningen.nu/modules:php?name=News&file=print&sid=4185 http://komvuxnet.gotland.se/filosofi/sartre.htm
http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=391
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jean-Paul_Sartre

Not: Husserl, Edmund, 1859-1938, tysk filosof. Han var grundläggare till fenomenologin, en betydelsefull riktning i 1900 talets filosofi. Han betonar intuitionens roll och avser med fenomenologi kunskap om medvetandets sätt att mena något eller att ge något verklighet eller giltighet.

 Tillbaka