Religionskunskap

De gamla egyptierna trodde att människan hade två själar - Ka och Ba. Ka var livskraften som skapades vid födelsen och Ba var själen. Det var viktigt att den döda kroppen bevarades väl, därför att för att få evigt liv måste Ka och Ba återförenas med kroppen.

Egyptierna trodde att de skulle få leva ett rikt och bekvämt liv i dödsriket. För att vara förberedda begravdes de med alla sina tillhörigheter, mat och förnödenheter för resan till dödsriket. De fattiga begravdes i kistor av trä eller säv ute i öknen, där den heta ökensanden torkade ut kropparna. Med sig i graven fick den döde mat, redskap, smycken och övriga tillhörigheter som den kunde tänkas behöva i livet efter detta.

De fattiga begravdes i kistor av trä eller säv ute i öknen, där den heta ökensanden torkade ut kropparna. Med sig i graven fick den döde mat, redskap, smycken och övriga tillhörigheter som den kunde tänkas behöva i livet efter detta.

De rika fick sina kroppar balsamerade, lagda i kistor och placerade med sina ägodelar i särskilda gravkamrar. Med sig i graven fick de en mängd saker som de kunde tänkas behöva i det eviga livet efter detta, bland annat mat, kläder, modeller av bagerier, verkstäder, skrivare och präster. Ingen ville arbeta i livet efter detta, därför placerade man små figurer som föreställde tjänare och tjänarinnor i gravkamrarna. De kallades schabtis och skulle lyda guden Osiris befallningar.

Den dödes kropp lades först i en träkista, sedan i en sarkofag, en stor stenkista. Den skulle skydda den döde från gravplundrare och vilda djur.

Den döde behövde förutom sina ägodelar en kropp i livet efter detta, där-för balsamerade man den döda kroppen. Balsamering är en behandling som långsamt torkar den döda kroppen och förhindrar att den börjar ruttna. En balsamerad kropp kallas mumie. Att balsamera den döda kroppen tog 70 dagar. Balsameringsprästerna tog först ut hjärnan och de inre organen, levern, lungorna, magsäcken och tarmarna, (utom hjärtat) och lade dem i kanopvaser, fyra små krukor. Guden Horus söner var beskyddare av var sitt organ som förvarades i kanopvaserna. Hapy skyddade lungorna, Imset skyddade levern, Kebehsenuf skyddade tarmarna och Duamutef skyddade magsäcken. Kanopvaserna placerades sedan i graven bredvid mumien.

Kroppen tvättades med palmvin och runt den packades natron, ett slags salt. Natronet drog åt sig kroppsvätskorna och kroppen fick ligga och torka i 40 dagar. Efter torkningen stoppades mumiens håligheter fulla med linne-dukar, sågspån, sand och kryddor för att den skulle återfå sin form. Konst-gjorda ögon sattes i ögonhålorna och kroppen smordes i oljor.

Det tog cirka 15 dagar att svepa kroppen i linnelindor som var doppade i kåda. Mellan lagren av linnelindor la prästerna magiska besvärjelser och amuletter så att kroppen säkert skulle bevaras. Man trodde att amuletterna skulle föra lycka med sig i nästa liv.

En dödsmask lades över mumiens huvud. De kungliga maskerna var av guld, andras masker var gjorda av linne eller papyrus och målades för att likna guld. Den sista och viktigaste ritualen före gravöppningen var munöpp-ningsceremonien. Prästen vidrörde mumiens mun med rituella instrument och stänkte vatten på den. Detta gjordes för att den döde skulle kunna andas, tala, äta och dricka i dödsriket.

Mumien lades i en kroppsformad träkista. Kistan dekorerades med guda-målningar, magiska besvärjelser och hieroglyfer som lovordade den döde. På utsidan av kistan fanns ett par ögon målade så att den döde skulle kunna titta ut. På insidan av kistlocket målades en liten dörr så att själen skulle kunna lämna kistan. Träkistan lades sedan i en större kista av sten, en sarkofag.

Balsameringsprästerna arbetade i speciella balsameringsverkstäder. Där förvarade de även alla specialverktyg och all annan utrustning. Prästerna arbetade så fort de kunde och för att göra den illaluktande luften behag-ligare tände de rökelse under arbetet. Den ansvarige balsameringsprästen bar en schakalmask för att likna Anubis, gravarnas och balsameringskonst-ens gud.

Dödsriket var en idealupplaga av Egypten och dit ville alla komma efter döden. Vägen dit var lång och hade den döde varit hederlig blev han insläppt av Osiris.

Vägen till dödsriket troddes vara ett land fullt av faror. Därför fick den dö- de med sig en bok i graven, Dödsboken, som innehöll magiska besvärjelser och anvisningar om färden till dödsriket. Med kunskap om faror, fiender och lösenord kunde den döde komma fram till De Två Sanningarnas Sal.

När den döde kom fram till dödsriket tog den stränge domaren Anubis emot i De Två Sanningarnas Sal. Där blev den döde utfrågad och hans hjärta vägdes mot Sanningens fjäder. Den som hade varit en hederlig människa blev insläppt av Osiris i döds riket. Hade han däremot varit ohederlig och hans hjärta vägde för lätt, kastades han till monstret Ammit, "Slukaren av de döda". De som inte hade varit hederliga fick inte tillträde till dödsriket.

§Ankh (☥) var den hieroglyf som stod för ordet ʿnḫ, d.v.s. livet. Gudar i den egyptiska mytologin kunde bära den i öglan eller hålla en i varje hand korslagda över bröstet. Latinska uttolkare har tolkat symbolen som crux ansata, ett "kors med ett handtag".

§Vad symbolen föreställer förblir ett mysterium för egyptologer. Några spekulationer tolkar det som en stiliserad livmoder. Andra har föreslagit att symbolen föreställer en sandal med handtaget lagt kring smalbenet. Ordet för sandal skrevs också ʿnḫ men kan ha uttalats annorlunda. Det har även föreslagits att symbolen skall vara en schematisk karta över Egypten med den nedre linjen som Nilen, öglan som Nildeltat. Den horisontella linjen skulle då markera kopplingen mellan de två stränderna som ofta fick representera livet respektive döden.

§Ankh-tecknet förekommer rikligt på gravar och i annan egyptisk konst till exempel i bilder där gudar och gudinnor i livet efter detta överräcker livets gåva till en död människas mumie. Symbolen bars också av egyptier som amulett, både ensam eller tillsammans med hireoglyferna för "styrka" och "hälsa". Speglar utformades ofta i form av en ankh.

De gamla egyptierna trodde att gudarnas andar bodde i templen och många människor var anställda för att sköta dessa byggnader. Några av dessa var prästerna som såg efter templen och skötte de religiösa ceremonierna. Tempelprästerna hade högt anseende i det forna Egypten.

Översteprästerna var alltid män och de representerade farao. De övervak-ade också andra präster som utförde de dagliga sysslorna i templen. Prästerna levde efter stränga renhetsregler, de badade fyra gånger om dagen, de rakade sina huvuden och kroppar och bar fina, vita linnekläder.