De första egyptierna var jägare under stenåldern och de brukade jorden i Nil- deltat redan 6000 år f Kr. Floden Nilen rinner genom öknen och försåg män- niskorna i det gamla Egypten med vatten.

I början var Egypten indelat i Övre och Nedre Egypten. Det sumpiga deltat i Nedre Egypten - landets norra del - kallades Ta-mehu, papyrusväxtens land. Den odlingsbara marken i floddalen kallades det Svarta Landet - Kemet. Sitt namn fick det av den bördiga jordens färg. Varje år svämmade floden över av vattenmassor från bergen i östra Afrika. Det gjorda att när floden drog sig tillbaka lämnade den kvar näringsriktigt slam som gav bördig jord som egyptier-na använde som åkrar.

Floden Nilen Övre Egypten - landets södra del - kallades Ta-schema, sävens land. Den steniga öknen som omgav floddalen kallades det Röda Landet - Deshret. Där bodde ingen, ingenting kunde växa där och det regnade nästan aldrig. För de forna egyptierna var det ett skydd mot främmande inkräktare och det innebar trygga handels-vägar till resten av Afrika. Det gav sandsten att bygga monument av och guld till smycken.

Pyramiderna

Pyramiderna är faraonernas gravplats. Faraonerna trodde att de blev gudar i liv-et efter döden och därför måste deras gravar vara mycket storartade. När en pyramid skulle byggas krävdes stor yrkesskicklighet och flera tusen arbetare. Vart pyramiden skulle stå bestämdes av astronomer som hade studerat stjär-norna. Pyramidens dimensioner beräknades av matematiker och arkitekter. Sten-blocken formades av stenhuggare och bearbetades av hantverkare.

De äldsta pyramiderna var formade som väldiga trappsteg och man trodde att farao skulle klättra upp för trappstegen till solen. Pyramiderna som byggdes senare hade jämna sluttande sidor formade som en ramp som skulle föra farao
till himlen.

Det tog lång tid att uppföra dessa storslagna byggnadverk. Att bygga den stora Cheopspyramiden i Giza tog mer än 20 år. Ursprungligen var den täckt av gläns-ande vit kalksten och toppen var täckt med guld.

Förmän organiserade olika arbetslag som bestod av flera tusen arbetare och det var ett mycket riskfyllt arbete. Många arbetare krossade eller bröt armar och ben eller halkade och slog ihjäl sig. Arbetarna trodde att om de hjälpte till med att bygga pyramiden fick de del i faraos nästa liv.

Det första som gjordes vid pyramidbygget var att märka ut platsen där pyra-miden skulle stå. Stenhuggarna använde verktyg av koppar och brons. En metod att hugga stenarna var att göra små hål i stenblocken längs den linje där man ville att stenen skulle spjälkas. Sedan slog man träkilar i hålen och hällde vatten över dem så att de svällde tills stenen sprack.

Det första lagret stenar lades ut över hela bottenytan, sedan lades sidorna från hörnsten till hörnsten. Nästa lager lades ovanpå det förra, osv, upp till tolv lag-er sten. För att göra pyramidens yta slät la man stora triangelformade kalk-stensblock som ytbeläggning, uppifrån och ned. Stenhuggarna var så skickliga att passa in stenblocken att det inte ens går att få in ett hårstrå mellan dem.

Stenblocken som användes vid pyramidbygget vägde ca 2,5 ton och arkeolog-erna har olika teorier om hur egyptierna lyckades lyfta dessa tunga stenblock. En av teorierna är att det fanns en ramp av lera och stenar på vilken sten-blocken släpades upp på slädar. Slädarna drogs över runda trästockar över-dragna med fin lera för att et skulle gå lättare. För att rampens lutning inte skulle vara för brant måste den ha varit tre gånger så lång som pyramiden. Den andra teorin går ut på att pyramidens inre byggdes trappstegsvis och att det fanns flera ramper från steg till steg. Dessa fylldes senare med mindre stenar, varefter ytbeläggningen lades på plats.

Pyramiderna i Giza

Inne i pyramiden ledde ett labyrintiskt gångsystem till de olika kamrarna. Djupt inne i pyramiden fanns gravkammaren. Den döde faraons kista placerades där i en sarkofag, en kista av sten. Runt sarkofagen staplades lådor fyllda med fara-ons ägodelar, samt mat, möbler och modeller över saker som faraon kunde be-höva i livet efter döden. På väggarna fanns texter som garanterade farao en trygg färd till dödsriket. Andra rum var fyllda med föremål och skatter som skulle göra det bekvämt för faraon i livet i dödsriket.

Gravarna hade en sorts gravsten i form av en dörr med inristade böner och den dödes namn. Genom dörren ansågs själen kunna ta sig ut och in. Efter faraons begravning lämnade prästerna gravkammaren och gick ut baklänges. Dörren för-seglades så att ingen skulle kunna komma in.

I dödstemplet fanns en öppen kammare där den dödes själ vårdades. Här kunde man lämna mat och offergåvor till den döde och till gudarna.

Sfinxen, uthuggen ur berget, vaktar pyramiderna vid Giza. Sfinxen har ett män-niskohuvud och en lejonkropp. Människohuvudet stod för intelligens och lejon-kroppen för styrka. Tillsammans symboliserade de kungamakten.

Sfinxen är 4500 år gammal, den är över 73 meter lång och 20 meter hög.