Pliktetik eller regeletik (deontologisk etik, deon = det nödvändiga) innebär att vissa handlingar, t ex lögn, dödande, tortyr, har inneboende egenskaper som gör att de alltid bör vara förbjudna. Alltså oavsett den handlandes avsikter eller konsekvenserna av handlingen.

Immanuel Kant (1724-1804) var en förespråkare av detta synsätt. Kant menade att vi har en morallag inom oss, som talar om för oss vad som är rätt och orätt. Han menade att morallagen innebär ett kategoriskt imperativ, det vill säga den är absolut befallande. Den goda viljan ger människan ett obetingat värde. Varje människa är ett ändamål i sig. Det ligger i den moraliska lagen, att det är orätt att behandla en människa bara som medel för olika syften. Det kategoriska imperativet kan uttryckas på följande sätt: "Handla alltid så att din handling kan upphöjas till en allmän lag." och "Handla så att du aldrig behandlar någon människa bara som ett medel utan alltid som ett mål."

Kant anser att hans kategoriska imperativ stämmer med evangeliets gyllene regel: Allt vad du vill, att människorna skola göra dig, skall du göra dem.
Ett känt uttalande av Kant är: Två saker fyller mig med förundran, stjärn-himlen över mig och morallagen inom mig.

Problemet som regeletikerna ställs inför är när två goda handlingar ställs mot varandra. När t ex enda möjligheten att förhindra dödande är att man ljuger.