Etik- att göra det rätta

Elevarbeten

Våldtäkt - Den som ger sig i leken får leken tåla? Ett etikarbete av Anonym HT- 05

Innehållsförteckning
Inledning 1
Uppfostran 1
Åsikter i samhället 2
Kvinnans ställning historiskt sett 4
Vad är våldtäkt och vad är inte? 4
Avslutning 5
Källor

Inledning

En tjej blir våldtagen på väg hem från krogen då hon går genom en öde park. Under det följande polisförhöret frågar polismannen vad hon hade på sig, hur mycket hon hade druckit. och varför i herrans namn hon gick genom parken. Det borde hon veta att man inte ska utmana ödet och killarna på det sättet. Samma kväll blir en kille rånad på väg hem i en annan del av staden, också han på väg hem krogen. Då han gör sin anmälan på polisstationen är det ingen som frågar hur mycket han hade druckit, eller om han inte hade sig själv att skylla för att han bar Rolex klocka och Canada Goose jacka. Var inte det att utmana ödet?

Jag har valt att skriva om våldtäkt för att skildra de olika synerna på detta och framförallt samhällets syn på våldtäkt, offer och gärningsmän. Jag funderade först över om detta ämne innehöll tillräckligt mycket av de etiska frågorna, med tanke på att nästan alla högt och tydligt säger att "våldtäkt är fel", men jag kom fram till att det nog ändå gör det. Ord, löften, lagar och handlingar går nämligen isär, både hos oss individer och hos samhället. Dessutom är det ett ämne som ligger väldigt nära mig. Jag försöker för tillfället övertyga poliser att den misshandel och det försöket till våldtäkt jag blev utsatt för verkligen hände och att det inte var mitt fel. Att jag inte bjöd ut mig eller gjorde något som skulle sänka min trovärdighet i en domares ögon, och det är bland annat därför jag har valt att skriva om detta. Jag har inte brytt mig om att gå djupare ner i straffen som delas ut för jag tycker att det har varit viktigare att analysera varför vi ser på problemet som vi gör.

När man frågar någon om det är fel med våldtäkt så svarar väl alla ett självklart ja, det tror jag i alla fall att de flesta gör. För det är allmänt känt att kvinnor är rädda för våldtäkt och att det ses som den yttersta förnedringen en kvinna kan bli utsatt för. Också på frågan om vems fel det är så svarar de flesta att det är killens, tjejen har absolut ingen skuld i det hela, och visst ska det inte spela någon roll hur eller var eller när eller varför det hände. Så långt verkar det ju bra men är det verkligen så?

Uppfostran

Idag är våldtäkt ett oerhört uppmärksammat samhällsproblem och medieövervak-ningen är otroligt stor. Jag har själv de två senaste veckorna blivit förvånad över hur ofta metro som huvudrubrik på framsidan har något i stil med: "15-årig flicka våldtagen", "De flesta våldtäkter begås av någon offret känner", "Gruppvåldtäkt i garage, fyra 17-åriga killar misstänkta", och nu senast "Präst misstänkt för våldtäkt". Det har blivit en vardag att se de stora rubrikerna som lyser och står det inte på framsidan finns det alltid, jag vågar nästan mig på att säga det, en artikel inne i tidningen. Jag är rädd att vi snart inte reagerar längre över de starkt laddade orden. Jag har själv börjat bli immun mot de allvarliga orden och slutat ta till mig var som står i tidningen, jag tänker att jag vet redan vad det står. Ett ämne som tidigare var censurerat och hade ordet "tabu" tryckt över sig är nu ett ämne som engagerar hela samhället och får tjejer över hela landet att våndas, och som får killar att känna sig orättvist behandlade, som om de redan är dömda av samhället och den kvinnliga delen av befolkningen. Det är inget lätt ämne, det finns inga lätta frågor att ställa och verkligen inga rätta svar att få.

Vi uppfostras olika, så har det alltid varit, och vi får redan som barn veta att vi är olika. Det är vi ju också men frågan är om vi inte håller fast vid dessa anseenden lite väl hårt. Jag tror att många av olikheterna mellan könen får vi bekräftade just genom vår uppfostran. Om vi i stället hade uppfostrats lite mer jämlikt skulle vi nog så småningom bli av med en del av de "onödiga" skillnader vi lärt oss leva med. Det börjar redan i spädbarnsåldern med att bebisar ska ha blått om de är killar och rosa om de är tjejer. Tjejer kan ha blått även de men att sätta en rosa sparkdräkt på en kille är nog omöjligt för de flesta. (Troligtvis även för mig vill jag erkänna.) Killar ska leka med lego och andra krigsfigurer medan tjejer får små rosa My-LittlePonys och smala oproportionerliga barbiedockor. Döttrarna blir mer beskyddade, (i många fall), eftersom föräldrarna vet att världen är mer utsatt för dem än för sönerna.

Killarna får lära sig att de inte ska slå tjejer. "Ni är starkar än dem, de kan få ont, glöm inte det", säger föräldrarna till dem. Tjejerna däremot får ofta höra: "reta inte upp dem, då kanske de slår er, var snälla mot dem". Killarna får redan här med sig vetskapen om att de är starkare och har makten över tjejerna. Tanken är god när man lär dem att det är fel att slå tjejer, men jag är rädd att resultatet omedvetet blir att de vet med sig att de är oss överlägsna. Istället för att betona att tjejer är svagare borde det klargöras redan från början att det är fel att slåss. Man slår inte någon, kille som tjej, och jag vet att vi lär oss detta också men tonen finns i alla familjer, tjejer är svagare och de måste man vara rädda om.

Döttrarna får tidigt i tonåren lära sig att inte följa med några okända män/gubbar/killar, ta inte emot något de ger er och akta er för "mannen i busken". Gå inte hem själva sent på kvällen och ha inte på er utmanande kläder som korta kjolar. Borde man inte istället inrikta sig lite mer på att uppfostra sönerna så att de inte småningom blir "mannen i busken".

Det jag försöker säga är att redan som små får vi veta att killar kan inte kontrollera sina lustar och drifter så därför är det vi tjejer som får se till att inte utmana eller provocera fram dessa, vare sig det gäller slag, sparkar, ord, eller sexuella handlingar. Här gör samhället fel och därför fortsätter det att gå fel. Det är tjejens fel, det är hennes ansvar att se till att det inte händer, det är hon som ska förklara sig oskyldig i rätten och tvingas bevisa att det verkligen hände. Varför inte gå till botten av problemet och göra det till killarnas, för det är ju det det är. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och kan aldrig, (med undantag) skylla dem på andra. Killar som tjejer har möjlighet att kontrollera sig och sina drifter och det är ett sånt irriterande skitsnack att påstå att killar inte har denna möjlighet. Nu säger jag upprepande "killar" som en generalisering men jag hoppas ni förstår att jag menar själva gärningsmännen och inte alla killar i allmänhet när jag pratar om brotten.

Åsikter i samhället

I en bok jag läste hade författaren tittat på hur killar i samhället ställer sig till våldtäkter och just att vi tjejer faktiskt drar många av dem över en gräns, att vi klassar dem allihop som "potentiella våldtäktsmän". Detta var något som alla tog väldigt illa vid sig av och fann kränkande. Detta finner jag dock ganska roande för det är faktiskt så att det är männen i samhället som bekräftar just detta påstående, och det gör de med sina ord och handlingar. För blir vi våldtagna pga att vi satt oss i en killes bil eller för att vi följde med honom hem säger eller tänker nog de flesta: "men varför gjorde du det, det förstår du väl själv att du bad om det?". Och i och med det är det bekräftat. Hade världen sett annorlunda ut och om det inte varit något farligt kunde vi lugnt satt oss i bilen utan att råka ut för något. Anledningen till att vi faktiskt följde med den här killen var ju för att vi litade på honom, för jag kan lova att ingen tjej skulle följa med en kille om det fanns minsta tvivel om att han inte skulle vara "snäll" mot henne. Men vi kan tydligen inte, och ska inte lita på killar just därför att alla killar är POTENTIELLA VÅLDTÄKTSMÄN!

Det finns en väl ingrodd uppfattning om att det i vissa fall faktiskt är tjejens fel om hon blir våldtagen. Har hon haft utmanande kläder på sig, druckit för mycket, flirtat eller på annat sätt fått killen att tro att det kan "gå längre". Om hon sedan följer med någon okänd man någonstans eller hem till honom är det brist på omdöme. För så gör man ju inte, det vet alla att är man tjej är man utsatt och man borde inte utmana ödet, (åter igen med insikten om att alla män är potentiella våldtäktsmän).

Tillbaka till den här uppfattningen då om att det skulle vara tjejens fel. Det är inte enbart våldtäktsmän som håller fast vid den här föreställningen utan även andra, både killar och tjejer och poliser och domare. Kysser eller tittar en tjej på en kille så han blir intresserad eller kåt och sedan våldtar henne är det hennes fel för det vet ju alla att killar inte kan kontrollera sig då de är kåta. Att denna föreställning finns i samhället vet vi tjejer om och därför är vi försiktiga med vem vi tittar på. Killar vet också om detta och det är en anledning de kan falla tillbaka på om de nu blir påkomna med att ha våldtagit en tjej. De kan skylla på tjejen och att hon provocerade honom, att hon ville. Detta vet också det svenska rättsväsendet om och det har länge varit något de kan använda för att fria gärningsmän i sina domar.

I den boken jag läste var många ungdomar intervjuade och många av deras "sagda ord" var tryckta. Jag tänkte nu eftersom vi pratar om det ta med två citat som kommer därifrån, det ena sagt av en tjej och det andra av en kille. Detta är sagt av en 15-årig tjej på frågan om det är tjejens fel om hon blir våldtagen och vid tillfället hade en kort kjol på sig: "Ja det tycker jag. Det är ju fortfarande våldtäkt, men ändå liksom hon bjuder ju in. Hon får ju skylla sig själv lite. Men det är ju ändå våldtäkt. Om hon har sagt nej och det finns våld i det så är det så klart våldtäkt och hans fel, men...."

Jag vet inte hur en tjej kan uttrycka sig så här, men det är kanske jag som har förutfattade meningar som tror att vi tjejer håller ihop och är emot allt vad våld från killar heter. Att killar uttrycker sig så här är jag van vid, det hör jag nästan varje dag. Även om mycket av det sägs på skämt kan man höra att det trots allt finns en allvarlig underton vilket ibland kan skämma livet ur mig.

Nu kommer det andra citatet som är sagt av en kille, jämnårig med tjejen:
"Om hon dricker så är det inte våldtäkt. Hon har gjort sitt val genom att dricka sig full. Hon får skylla sig själv. Hon bryr sig inte om hon dricker, hon tar ju inte ansvar för sig själv. När en tjej är full kan man typ ta hennes mobil eller nåt för hon förtjänar det. Jag föraktar fulla tjejer."

Detta är så grovt sagt och jag vet inte vad man ska tycka, men jag är dock ganska övertygad av att ifall den här killen, full på väg hem från en fest, skulle bli rånad inte skulle hålla med om att det var hans fel.

Jag kan ändå köpa att ungdomar tycker så här och detta är deras åsikter, fria att uttryckas. Men någonstans ifrån kommer dessa åsikter, de har formats i huvudet utav åsikter och ställningstaganden från förebilder och från samhället. Jag har svårt att förstå hur vuxna människor, och då framförallt poliser och människor involverade i det svenska rättsväsendet, också kan uttrycka sig på liknande sätt. Och även om inte alla uttalar sina åsikter högt, märks det i många av de domar som fälls i våldtäktsfall. Vi fick den 1 april i år en ny lag som ska följas då det gäller våldtäktsfall. Den eller de största skillnaderna är att många gärningar som tidigare ansågs vara "sexuellt utnytt-jande" nu klassas som våldtäkt, och att det inte längre ska spela någon roll vilka kläder tjejen hade på sig eller hur full hon var vid övergreppet. Det jag är rädd för är att domstolarna har kvar sina värderingar och åsikter om vad som är rätt och fel. Jag vet att de måste döma efter den nya lagen och inte får ta hänsyn till dessa faktorer men i slutet är det ändå de som individer som dömer, vad man än gör eller säger så speglas ens personliga värderingar. Nu är det fel att säga att våldtäktsdomar kommer att vara orättvisa även i framtiden oavsett lagen och det är inte det jag säger, jag är jätteglad till förändringen av lagen, jag bara säger att det kommer att ta tid att ändra som det gör med allt. Speciellt när det är djupt rotade, gamla konservativa åsikter om ett allvarligt ämne det gäller.

Kvinnans ställning historiskt sett

Kvinnans ställning gentemot mannen har alltid varit betydligt svagare. Det är den fortfarande i många avseenden för vi är inte lika, så jag kan tycka att det är förståeligt. men i det här sammanhanget skrämmer skillnaden mig. Jag vet att man alltid ska betraktas som oskyldigt tills motsatsen är bevisad men ibland undrar jag om det inte vore mer rättvist att killen i våldtäktsfall ska bevisa att våldtäkten inte inträffade istället för att tjejen ska bevisa att den faktiskt ägde rum.

För lite mer än hundra år sedan, under 1800-talet, betraktades kvinnans oskuld som något heligt. Ingen skulle ha rört henne före äktenskapet, detta för att mannen skulle veta att hon var "ren". Om hon av någon anledning inte hade sin oskuld kvar eller om den blev tagen med våld betraktades detta som ett brott mot hennes far (eller make om det skedde efter att äktenskapet hade ägt rum). Hon var ju inte själv myndig utan var först beroende av sin pappa och efter giftermålet sin man, och om hon blev våld-tagen förlorade de värdet av hennes kyskhet och hon sågs som "fallen", men ingen brydde sig särskilt mycket om vad hon förlorade. Enda sättet för en kvinna att betrak-tas som oskyldig skulle vara om förövaren i och med våldtäkten dödade henne, och vad skulle hon då ha att tjäna på sin oskyldighet. Nej, kvinnorna var männen under-lägsna på alla sätt.

Många betraktade det även som fysiskt omöjligt för en man att ha sexuellt umgänge med en frisk kvinna mot hennes vilja och i det avseendet var det nästan omöjligt för en kvinna att få akten klassad som våldtäkt. Våld ansågs dessutom som en förförelsemetod vilket betydde att om kvinnan "föll" för mannens våldsamhet, hot, tvång eller liknande hade hon bara sig själv att skylla. Då hade hon fallit för hans förförelseknep.

Om våldet förekom inom äktenskapet, för precis som idag förekom det våldtäkter inom förhållanden, betraktades det nog inte som våldtäkt av vare sig mannen eller kvinnan. Mannen hade lustar och drifter och det var kvinnans uppgift att finnas där för honom. Det är klart att det inte går att säga nu för oss här vad kvinnorna på 1800-talet ansåg som våldtäkt men jag tror inte att de hade det begreppet för sig på samma sätt som vi har idag. Det var deras plikt och skyldighet och de var männen under-lägsna, och det var i den verklighet de levde. Det är klart att de reagerade och säkert ville motsätta sig sexuella reaktioner som baserade sig på våld men vad hade de att säga till om? Jag tror dessutom att gränserna mellan våldtäkt och sexuell förförelse på den här tiden var betydligt mer diffusa och flytande än de är idag och att inte ens kvinnorna alltid kunde avgöra skillnaden.

Vad är våldtäkt och vad är inte?

Våldtäktsmål ska avgöras med offrets "vilja" som grund. Med detta menas då inte hennes egentliga vilja utan den reaktion hon visar i en situation där förövaren är den överlägsna parten. En kvinna kan se ett sexuellt umgänge som våldtäkt medan en man kan se samma samlag som ett helt "normalt" samlag. Det är inte alltid en man märker att kvinnan är ofrivillig och kan därför ha sex med henne utan att förstå att hon inte vill. Därför har han heller inget ansvar att förstå detta, utan det är kvinnans ansvar att protestera och göra motstånd tillräckligt tydligt. En kille kan lätt säga: "jag trodde hon ville, jag hörde inte att hon sa nej". (Troligtvis kände han inte motståndet hon gjorde genom sparkar och slag och hörde heller inte hennes skrik). Detta är i vilket fall som ett bra försvar som kille, att säga att han inte förstod. Kvinnan bör säga ett tydligt nej och gå därifrån, helst tidigt och inte i sista sekund, och hon ska helst ha sagt nej även till annat som kramar och kyssar. Annars kan det verka som en inbjudan, ger man sig in i leken får man leken tåla! (Även om den leken heter våldtäkt?)

Sexualiteten betraktas och uppfattas olika pga av ideal och gamla föreställningar. Mannens sexualitet anses vara aktiv, erövrande och styrd av svårkontrollerade drifter medan kvinnans sexualitet uppfattas som svag och känsloinriktad. Där bilden av den sexuellt utmanade "horan" bryter normerna. Män förutsätter att kvinnor vill ha sex med dem och att frånvaron av nej betyder ja. Det är även känt att män vet att "fina flickor" kan säga nej när de egentligen menar ja.

Så i teorin kan det kanske vara lätt att avgöra vad som är våldtäkt och vem som är våldtäktsman men i praktiken är det tvärt om. Där klassas inget som våldtäkt och ingen som våldtäktsman. Det finns så mycket gamla åsikter om hur en kvinna ska bete sig och dessa kan användas för att bortförklara en våldtäkt. En kvinna som varit lösaktig och haft många sexuella relationer har betydlig svårare att bli trodd i rätten än en som är fin och pryd. Hur det nu spelar någon roll i själva våldtäktsögonblicket är det nog ingen som kan förklara men det är så det är. Den "typ" av kvinnor som har lättast att bli trodda är de som vid våldtäkten var nyktra, har ett bra rykte, som inte var sexuellt utmanade, och som sagt nej på rätt sätt. Och detta är om gärningsmannen är en nykter, "avvikande" man som hon inte är kär i. Med avvikande menas en man som inte anses vara av det manliga idealet, en som inte faller i facket att han inte behöver våldta för han kan få vem han vill. En kvinna måste alltså bete sig på ett visst sätt för att bli trodd av polisen. Hon ska helst också gråta för att inte verka alltför samlad och oberörd, för hon måste ju leva upp till iden om att våldtäkt är det värsta som man som kvinna kan bli utsatt för.

Jag var på sjukhuset med min kompis för ett par år sedan efter att hon hade blivit våldtagen. Det var två poliser där eftersom hon ville anmäla våldtäkten och det den ene av poliserna sa sitter som ett brännmärke i mitt huvud. Han sa: "det är väldigt bra av dig att komma hit och göra den här anmälan men om du skulle bli våldtagen en gång till, tänk då på att du inte ska duscha efteråt". Ja, min kompis hade på kvällen efter det inträffade duschat och skrubbat sig blodig för att kunna, om möjligt, få en känsla av renhet. Vi förstod båda två att detta kanske inte var det bästa för den tekniska bevisningen men ändå, så osmakligt av en polis att säga detta.

Min kompis fall gick till rättegång och domen föll, precis som så många andra, till fördel för gärningsmannen. Den tekniska bevisningen var inte tillräckligt stark, många hade på festen sett henne flirta med den åtalade och det verkade rätt klart att hon hade utmanat killen. Men framförallt stod ord mot ord, och som den svenska lagboken säger; man är oskyldig tills det att man bevisat motsatsen. Vilket vi tydligen inte lyckades med, och som min kompis sa: "blåmärkena och såren i mitt underliv räckte tydligen inte för att bevisa våldtäkten". Om detta sa rätten att blåmärkena, troligtvis inte, men skulle ha kunnat komma från ett "våldsamt men frivilligt samlag och därför kunde de inte fålla. Det jag vill visa på med detta är att vår gamla lag inte höll och jag hoppas innerligt att den nya kommer klara av att hålla måttet. Vi tjejer uppskattar inte "våldsamma" samlag och de som lämnar blåmärken är inte frivilliga.

Avslutning

Jag tror att jag redan ganska tydlig har förklara min ståndpunkt och tänker inte avsluta med att gå in djupare i det. Jag hoppas att jag fått med de etiska frågorna om än dolt. Det finns så mycket och för att inte bli för långrandig har jag förkortat och förenklat mycket av det.

Det jag vill säga är att detta är ett oerhört svår ämne och det är svårt att säga vad som är rätt och vad som är fel. Jag hoppas bara att vi i samhället och med hjälp av den nya lagen kan komma att betrakta och värdera tjejerna och deras ord högre. Som jag sa i början vet jag hur det är att försöka få sin röst hörd och sina ord trodda. Om vi vill så kan vi välja att leva i illusionen om att vårt rättssamhälle är rättvist och att allas ord värderas likadant, så som vi vill att det ska vara, eller så kan vi välja att inse att det inte är så. Inser vi det kan vi börja förändra något, inte tidigare utan först då.

Kvinnans ställning är svagare än mannens, har alltid varit och kommer troligtvis alltid att vara. Vi är inte lika och därför kan det inte bli jämställt i alla avseenden, men kvinnans trovärdighet är något som aldrig får betraktas som lägre än mannens. Jag hoppas att männen i framtiden inte kan gömma sig bakom lama ursäkter som att "jag trodde hon ville", och tvingas stå till svars för sina handlingar som alla andra. Den här diskussionen kan fortsätta i evighet och för att inte riskera att upprepa mig mer än vad jag redan gjort ska jag bara avsluta med att säga att ger man sig in i leken behöver man inte leken tåla, framförallt inte om den heter våldtäkt. Blåmärken och rester av sperma i underlivet är inte för kvinnan teknisk bevisning, det är sår som kommer att vara brännmärkta i hennes själ och minne för all framtid. Det är dags att vi börjar se till kvinnorna för de är dem enda som räknas i den här frågan. Det är de som ska bära med sig skammen och fruktan för resten av livet.

Källor

• En riktig våldtäktsman, Katarina Wennstam Albert Bonniers Förlag, 2004
• Flickan och skulden, Katarina Wennstam Albert Bonniers Förlag, 2002
• Sexologi, Under redaktion av P.O Lundberg Liber, 2002

• www.aftonbladet.se
• ww-w.dn.se
• www.lub.lu.se
• www.regeringen.se

 Tillbaka