OTROHET -
RÄTT eller FEL

Ett etikarbete av
Josefin Ambring
T3A
Lerums Gymnasieskola
VT-2006

För det mesta börjar det ganska oskyldigt, lite flirtande här, ett sms där och sedan är hela karusellen igång och man vet inte riktigt var man befinner sig och bestämmer sig gång på gång att detta är bara en engångsföreteelse. Jag pratar förstås om att vara otrogen.

Det är nog inte många som har tänkt sig att det skall bli så ifrån början, de flesta människor har en ganska likartad syn på att det faktiskt är fel att bedra sin älskade och att detta inte är något man egentligen vill utan något som bara händer och man vet egentligen inte riktigt varför. Det finns nog inte många som går in i ett förhållande med tanken att ”Fungerar inte detta bra, kan jag ju alltid träffa andra i smyg”.

Som alla vet är otrohet inte något nytt problem, det har funnits sedan den dagen då vi först började med traditionen giftermål oss och säkert innan det. Nu för tiden är det inte så hårda straff för otrohet i Sverige, även om de känslor de för med sig kan vara lika upprivande som för några sekel sedan. Men hur såg det ut förr i tiden?

Fram tills år 1948 var sexuell otrohet detsamma som hor, och hor var något som betraktades med skam. Enfalt hor var när ena maken var otrogen och dubbel hor var när båda var det. Fram till på 1700-talet kunde man dömas till döden då man gick bakom sin maka eller makes rygg. I vissa fall var straffet dock mildare och då tilldelades istället böter.

Nu förtiden är det många som skiljer sig när ett förhållande inte står rätt till, ett beslut som var svårt att genomföra i Sverige fram tills på 1900- talet. För att få ut en skilsmässa var man tvungen att bevisa att äktenskapet aldrig hade fullbordats, eller att en av makarna var obotligt sinnessjuk men det gick också att få ut skilsmässa om den ena, eller båda makarna varit otrogna. På den tiden var därför hor ett sätt att komma ur ett misslyckat giftermål, och detta skedde då oftast i samförstånd.

Olika religioner om otrohet

Synden av att begå äktenskapsbrått ses som mycket allvarlig, och om man som kvinna är otrogen skall man enligt bibeln straffas med döden, något som tack och lov inte förekommer nuförtiden.

Den judiska läran grundar sig på de fem Moseböckerna (Toran) i gamla testamentet, och den varnar också för olika former av perversitet. Som i de flesta andra religioner, tycker Judendomen att sexuella förbindelser bara är för äktenskapet.

Ursprung: Saudiarabien

Homosexualitet, porr, sex innan äktenskapet, prostitution är strängt förbjudet inom Islam. Det är dock fel att säga att det är helt förbjudet med sex innan äktenskapet, eftersom det bara är kvinnan som måste vara oskuld. Homosexualitet straffas med döden, genom stening eller prygling (man blir piskad till döds) , eftersom det betraktas som en missgärning mot Allah. Detta sker i vissa stater som tar väldigt hårt på otrohet, men det finns även stater som har infört mildare straff.

Det är svårt att bevisa otrohet, man behöver minst fyra trovärdiga personer som varit vittne till otroheten. Om en man felaktigt anklagar sin hustru för att ha varit otrogen blir han straffad. Om han inte kan skaffa fram fyra vittnen kan han få svära inför Allah och vittnen fyra gånger på att kvinnan varit otrogen. Men den chansen ges även kvinnan, om då båda svurit på att den andra ljugit måste ju någon ha ljugit så då upplöses äktenskapet.

Ursprung: Burma?

Enligt Buddhismen finns det inga direkta bestämningar på vad som är synd och skuld. Buddhismen utgår istället ifrån idén om karma, lagen om moralisk orsak och verkan. Med detta menas att en del handlingar ger dålig karma, handlingar skapar lidande för dig själv och andra. Medan andra ger god karma, det är handlingar som minskar lidandet och skapar genom kärlek och glädje goda förutsättningar för hälsa, utveckling och liv. Därför finns det inget som säger direkt att det är fel att vara otrogen utan du skall istället komma överens med sin partner om vad för regler som gäller inom just ditt äktenskap. De löften man ger då skall naturligtvis hållas, och om otrohet gör minst en part illa och bör den undvikas.

Buddhismen anser också att det inte är någon etisk skillnad mellan äktenskap och samboskap, att överenskommelserna och att äktenskapet är bra och fungerar är det viktiga. Det är helt enkelt upp till paret vilket förhållande de vill ha till staten.

Däremot rekommenderade Buddha lekmän olika etiska normer för att underlätta livet och den mentala utvecklingen och för att inte orsaka onödigt lidande för sig själv och andra. Dessa var: undvik dödande, undvik lögn, undvik stöld, undvik äktenskapsbrott (otrohet) och undvik rusmedel.

Ursprung: Palestina (nuvarande Israel)

Inom Kristendomen kan man läsa i bibeln att otrohet är bestämt förbjudet, ”Du skall icke begå äktenskapsbrott” är ett av de tio budorden.

Nuförtiden förekommer inga väsentliga straff för att man är otrogen, men som ni kunde läsa under rubriken ”historia” så har det förekommit i vårt land och vi har ju varit kristna.

Från olika synvinklar

Nu är det ju så att dessa olika regler är en aning föråldrade i de flesta religioner, främst i västvärlden. I Sverige visar statistiken på att de flesta i vårt land är kristna, men hur många av oss har exakt samma syn på otrohet som den kristna läran? De flesta av oss känner inte ens till allt om den. Vi i Sverige började släppa lite på reglerna redan när vi blev protestantiska och ser nog de tio budorden mer som en moralisk guidning än som regler vi måste följa stenhårt.

Alla lagar och regler inom de olika religionerna har uppkommit av en anledning, och den främsta anledningen har varit att hålla samhället intakt, på gott och ont. Vi hade andra förhållanden i Sverige förut, där det kanske inte var så praktiskt med till exempel utomäktenskapliga barn eftersom det inte var så lätt för en ensamstående mamma att klara av det ensam. Därför blev det fult och skamligt att föda utanför äktenskapet, eftersom det inte var praktiskt.

Idag är det annorlunda ställt i Sverige, men det finns länder runt om i världen som fortfarande inte har så bra förhållanden och det kan vara en av anledningarna till att de håller hårdare på sina religiösa regler. Detta är ju inte hela förklaringen, men det är inte svårt att se att de flesta länder som har börjat tänja på gränserna när det gäller religiös moral, är I-länder.

De flesta i västvärlden håller nog även med om att det är fel och straffa människor som varit otrogna, som de gör i till exempel Islam. Vi anser detta fruktansvärt, och ganska konservativt.

Men om vi istället skall se från deras synvinkel kan nog västvärlden ses som ganska lössläppt när det gäller den här frågan och även allmänt när det gäller sex. Det är svårt att säga vad som är rätt och fel. Vi i västvärlden kan ju peka på de fruktansvärda förhållandena i Iran, och tycka att det är horribelt att dom stenkastar kvinnor till döds för en otrohetshandling. Men det är inte så lätt att övertyga alla de människorna som bor där att vi har rätt, eftersom de är uppväxta med en annan sanning. Men en sak som faktiskt pekar på att vi i västvärlden har rätt är att dödsstraff har avskaffats på många platser där religionen pekar på att det enda rätta för ett sådant snedsteg är avrättning.

När man söker på Google, på ordet otrohet får man upp 1900 000 träffar, endast svenska sidor. Då förstår man att otrohet är något som berör de flesta, och vi kan ju bara tänka oss hur många olika definitioner det finns på vad otrohet egentligen är. Vi har ju alla olika åsikter och är olika toleranta när det gäller otrohet. Vissa anser att gränsen går vid en kyss, andra anser att man inte ens får lov att tänka på någon annan. Men att ge otrohet en tydlig och bra definition som alla kan tycka är riktig, känns närmast omöjligt. Gränserna blir ju bara mer och mer otydliga ju längre tiden går, för visst hade vi inte sms och mejlflirt för femtio år sedan?

Rätt eller fel att bedraga?

Man kan tänka sig att ingen vill bli bedragen, men är alla lika skeptiska mot otrohet som andra? Vi har alla våra egna tankar om hur det skulle vara att bedra och hur vida vi skulle reagera när vi själva blir bedragna. Men som vi kom fram till här ovan är alla olika, och vissa kanske till och med accepterar otrohet helt och hållet?

Jag såg nyss ett sex and the city avsnitt där otrohet var den största frågan. Är det okej att bedra? Charlotte ansåg att det är oförlåtligt medan Samantha (the sexmaniac) försvarade det med frasen ” I´m more forgiving and realistic about human nature”. Carrie, huvudpersonen i serien och författaren till spalten sex and the city, ställer sig någonstans i mitten med orden ” Someones deffenitoin of what constitutes cheating, is in direct porpotion of how much they themselfes want to cheat.”

Men låt oss titta på argument för eller emot, vem har rätt Samantha eller Charlotte?

Men finns det egentligen något rätt och fel? Tänk om Carrie har rätt? Är man mer förlåtande mot sin partner om man själv är den typen som är otrogen? Är det mer acceptabelt att vara otrogen, om ens partner också är det?

Det är en intressant tanke att det skulle vara mer okej att bedra en person i en situation än en annan, varför skall vi hålla på en fast regel, när vi knappt själva kan definiera ordet otrohet, och när det omfattar så olika saker från person till person?

Inom kärleksförhållanden vore det enklaste att ställa upp en trappa, där varje handling gav kraftigare otrohet, som att sex är värre än en kyss för att ta ett exempel. Men det kan rent av inte vara så enkelt. För vad händer om vi blandar in känslor? Är det inte värre att kyssa en utomstående när det är känslor inblandade än det är att bara ha ett one night stand för att det råkar bli så? Vore det värre att vara gift sig med någon som är otrogen med en rad olika personer fast det aldrig betyder något, än med en person som är hemligt förälskad i någon annan men aldrig gör slag i saken?

Jag valde att ta upp tre olika situationer inom kärleksrelationer där det förekommer otrohet och som jag tycker är mer eller mindre förlåtliga. Detta för att få se lite olika situationer.

 Situation 1:

Hanna och Jonathan har varit tillsammans i drygt fyra månader. Jonathan är jättelycklig att han äntligen har träffat någon han verkligen tycker om och svävar på moln. Hanna däremot har begrundat sina känslor och tillslut kommit fram till att hon vill göra slut, men hon skjuter upp det hela tiden för att hon inte vill göra Jonathan ledsen och eftersom hon inte riktigt kan slita sig ifrån den uppskattningen han visar henne. En dag är hon ute med sina tjejkompisar och det slutar med att hon följer med en annan kille hem. Nästa dag berättar hon för Jonathan vad som har hänt och han blir självklart jätteledsen men kan tänka sig att förlåta henne om hon lovar att inte göra om det. Hanna förklarar vad hon känner och gör slut.

En person som tog lätt på problemet otrohet skulle resonera såhär: Deras relation är ganska ny och Hanna gör ju ändå slut nästa dag så det är ingen större fara skedd. När man funderar på att göra slut, så är det på ett sätt redan ”slut”. Så då är det strunt samma om man är med någon annan innan.

Men jag ställer mig annorlunda. Som Hanna behandlar Jonathan är ett dåligt sätt att behandla sin pojkvän på, speciellt eftersom Hanna inte kan skylla på någonting speciellt förutom hennes egen feghet till att göra slut. Hon vet ju precis hur hon känner och stannar bara kvar i förhållandet på grund av hennes egen egoism. Genom att vara otrogen vållar hon Jonathan dubbel smärta. Hade jag varit Hanna och begått det misstaget, skulle jag bara ha gjort slut och inte berättat att jag varit otrogen, jag tror detta hade varit det sjystaste sättet eftersom jag lämnar Jonathan i vilket fall. Ibland kan det faktiskt vara egoistiskt att berätta, bara för att lätta på sitt eget samvete.

Situation 2:

Susanne är gift med Karl, han sätter sitt arbete i centrum och ser förhållandet med Susanne som lamt och tråkigt. Han blir ofta irriterad på henne och de grälar ofta. Han har inte en tanke på att lämna henne för skilsmässor ligger inte i hans natur. Susanne är mycket ledsen över detta och har försökt att prata med Karl om parterapi, men det har bara startat stora bråk. Susanne börjar ge upp tanken på ett lyckligt förhållande men hon har inte kraften att lämna sin man som uppenbarligen inte älskar henne längre, trots att hon tycker mycket om honom. En dag träffar hon Anton. De inleder en hemlig kärleksaffär som leder till att Susanne tillslut lämnar sin man.

Det är för mig förlåtligt att Susanne handlar som hon handlar. Det stärker bara hennes självförtroende och får henne att förstå att det finns bättre än det hon har. Det skulle vara en värre handlig att stanna kvar hos Karl både för henne och för honom. Karl är ju inte heller lycklig, och han skulle aldrig lämna henne på grund av moraliska skäl. Susannes otrohet var bara en utlösande faktor till något positivt.

Det finns ett annat sätt att se på saken, vissa skulle säga att ”som man bäddar får man ligga” att hon får ta att äktenskapet är som det är och inte köra en ”paniklösning” på problemet. Det är alltid fel att vara otrogen, hur smärtsam relationen än må vara.

Situation 3:

Linda och Niklas har det väldigt bra. De har varit tillsammans i ett år och de passar varandra som handen i handsken. En dag är Niklas på firmafest och blir redigt onykter, det slutar med att han är otrogen med en kvinna på jobbet han tidigare varit attraherad av men inte haft en tanke på att förföra. I själva verket älskar han ju Linda.

Detta är en knivigt, det är svårt att veta vad som är rätt eller fel att tycka. Kan man bara skylla på alkoholen i ett sådant här läge? Det beror nog på om Niklas vet med sig att han har lätt för att vara otrogen, om det ligger i hans personlighet. I sådana fall skulle han ha passat sig ifrån att dricka för mycket, han får helt enkelt skylla sig själv. Men om det bara en ren tillfällighet att Niklas var otrogen, är det antagligen delvis alkoholens fel. Där råder det delade meningar, beroende på hur strängt man håller på moralen. Men hur är det med att berätta för Linda?

Personligen skulle jag ha gjort det, jag vet inte om det skulle vara av egoistiska skäl att lätta på skulden eller för Lindas skull. Berättar han finns det en risk att förstöra deras relation, men frågan är om han inte redan gjort det? Det är ett moraliskt dilemma där det är upp till var och en att bestämma. Otrohet handlar ofta om konsekvensetik, men konsekvenserna kan vara svåra att se i förväg. Vet Niklas med sig att han egentligen inte har lätt för att vara otrogen kan jag tänka mig att det finns två vägar. Han säger inget, deras relation fortsätter stabilt och lyckligt och Niklas håller nu stadigare till Linda än tidigare och hans egen skuld får bli straffet för hans uppförande. Det andra är att han säger något och antingen mister Linda eller att hon aldrig någonsin kan lita på honom mer och att deras relation blir mer problematisk.

Vad är egentligen det bästa alternativet? Att vara lyckligt ovetande, där relationen i övrigt är bra. Eller att fåreda på sanningen, och kanske aldrig uppleva samma kärlek igen? Många tycker att man måste berätta sanningen, medan andra menar att det skulle vara att förstöra en bra relation, speciellt om detta bara är en engångsföreteelse. Saker som man vet har man inte ont av.

Slutdiskussion

Så var ställer jag mig i denna fråga? Jag tycker att otrohet är fel, men jag tycker inte att det är något som man skall straffas för. Straffen kommer nog av sig självt, som konsekvenser av handlandet, och man vinner ju sällan på det. Man skapar bara förakt från omgivningen och det är inget de flesta satsar på.

Jag tycker lite som Buddhismen, att det är upp till var och en vad som är okej och att man får lösa det med sin pojkvän eller flickvän så bra det går. Att man är överens och sen gör det bästa man kan. Det gäller ju i stort sett allt inom en lyckad relation.

Jag ser helt enkelt inte för hårt på en otrohetshandling, men jag ger inte heller fria tyglar. Dock är det än så länge svårt för mig att säga helt vad jag tycker eftersom jag ännu inte har blivit bedragen i en sådan relation. Jag kan ju bara tänka mig hur mycket smärta det vållar och det kanske är något jag i själva verket inte kan förlåta.

Däremot har jag vart med om ”otrohet” ifrån kompisars sidor och det kan ju vara smärtsamt i sig, men för det mesta har jag förlåtit. Men ibland kan jag känna att det ändå har skadat vår relation på något sätt och jag känner mig aldrig riktigt lika säker i vår vänskapsrelation som jag gjort tidigare.

Mitt måtto är egentligen att inte ta för hårt på misstag, och det gäller även otrohet. Jag låter situationen avgöra och skulle nog lyssna på förklaringen till handlingen innan ja bestämde mig för hur jag själv skulle handla. Vi måste göra vårt bästa, men vi är trots allt bara människor, så misstag begås. Det är ju inte sunt att låta svartsjuka förstöra något som kunde ha varit underbart trots ett litet misstag, och man måste kunna förlåta. Men om jag anser också att vi kan undvika sådant om vi verkligen vill, och vi har ett samvete som säger till när vi går för långt, så även jag har mina gränser för vad som är okej!

Källor:

Om otrohet – Tomas Böhm, Centraltryckeriet AB, Borås 1987

www.to-life.se
www.geocities.com
http://hem.fyristorg.com/
http://debatt.passagen.se
www.vardguiden.se

Kompisar (anonyma)

Samt egna iakttagelser och erfarenheter