Etik- att göra det rätta

Elevarbeten

Organdonation Ett etikarbete av Stina Holm SA 3 HT- 05

Varje år får omkring 500 svenskar något nytt organ. För patienter som väntar på hjärta, lever eller lungor finns inget alternativ till transplantation. En femtedel av dem avlider då de inte hinner få organ transplanterade i tid .

Det är viktigt att just Du tar ställning till den här frågan. Kanske att just Du kan rädda liv.

För att kunna diskutera den här etiska frågan vill jag börja med att informera lite grundläggande hur donation av organ och vävnader fungerar.

Ungefär 100 personer som avlider blir donatorer varje år. Samtidigt väntar cirka 600 personer på transplantation. Väntetiderna för att få ett hjärta, en njure, lever, lungor, bukspottskörtel eller tunntarm, som är de organ som transplanteras, kan vara flera år. Många dör som sagt under väntetiderna. De vävnader som transplanteras är hornhinnor, hjärtklaffar, benvävnad och hud.

Den svenska transplantationslagen reglerar när man får ta tillvara organ och vävnader från människor eller annat medicinskt ändamål. Lagen säger bland annat att det är du själv som bestämmer om du vill bli donator eller inte. Har du inte tagit ställning antas att du svarat ja till donation, men dina närstående har rätt att säga nej. Vid en sådan situation blir det ett mycket svårt beslut för dina anhöriga att fatta. De mår inte bra och är ur balans, vid ett sådant läge kan ditt ja till donation ändå bli ett nej.

Du kan donera vissa organ när du lever och andra efter att du har avlidit. För detta gäller olika regler och bestämmelser. För en levande givare gäller det att man är närstående till mottagaren, ingreppet ska vara frivilligt och utan betalning. Donation av den ena njuren är det vanligaste ingreppet vid levande givare. Som givare måste man vara informerad om riskerna och ge ett skriftligt tillstånd till ingreppet.

Det finns tre sätt att meddela sin inställning till donation. Att berätta det muntligt till närstående är ett alternativ. Du kan också registrera dig i Socialstyrelsens donationsregister. De som har tillgång till registret omfattas av sekretesslagen så du behöver inte oroa dig att någon obehörig ska få tag i dina uppgifter. Om man vill ändra sina uppgifter i donationsregistret kan göra det när som helst och hur många gånger man vill. Genom att fylla i ett donationskort kan du också göra din önskan känd.

För att en donation skall vara möjlig krävs att döden är fastställd. Med fastställd menar man att blodcirkulationen till hjärnan definitivt har upphört. Så länge hjärnan är vid liv så är personen vid liv, även om andra organfunktioner skulle vara ur funktion. Exakt hur döden bestäms finns inskriven i en lag - Lagen om kriterier för bestämmande av människans död. En person kan exempelvis vara död trots att hjärtat går och andningen upprätthålls med en respirator. Då måste dödsfallet fastställas genom speciella undersökningar som visar att hela hjärnan saknar blodcirkulation.

I lagen finns ett förbud mot all handel med organ och vävnader. Det är straffbart att sälja och köpa mänskliga organ för transplantation både inom Sverige och till och från landet.

ORGANDONATIONER I VÄRLDEN

Det är bristen på organ som begränsar antalet donationer. Denna brist råder i Sverige och i hela världen. Länder försöker att åtgärda detta på olika sätt. Sverige ligger i bottenskiktet av länder i Västeuropa med 13,7 givare per miljon invånare.

I tillexempel Österrike har man en lag som innebär att man måste registrera sig om man inte vill donera efter sin död.

Spanien har lyckats väl med att öka antalet donatorer. Där finns det speciella samordnare på varje sjukhus som har ansvar för att donationsverksamheten fungerar på just ”sitt” sjukhus.

I USA finns det en lag som säger att alla sjukhus är tvungna att kontakta organdonationsorganisationerna vid alla dödsfall.

Ett problem med bristen på organ som råder i världen är att en ny marknad öppnas, en organmarknad. Det finns tusentals människor som går och väntar på en transplantation. Samtidigt finns det folk som är beredda att sälja en av sina njurar för att få pengar till sin försörjning. I de flesta länder som här i Sverige finns det dock lagar som förbjuder all form av organhandel. Men det går rykten om att det pågår organhandel runt om i världen. Hur mycket tyngd det ligger i ryktena vet man inte.

Sjukdomar som diabetes och högt blodtryck som ger njurskador blir allt vanligare. Det ökar behovet av donerade njurar. Behovet av organ förväntas öka än mer i framtiden, eftersom transplantationstekniken hela tiden utvecklas och läkarna skulle kunna rädda fler människoliv om det bara fanns organ att tillgå. I USA har t ex behovet ökat med 200 % de senaste 10 åren. En lösning på detta problem är att använda organ från djur, men man har inte lyckats lösa problemet med den svåra avstötningsreaktion som sker.

Man forskar också på så kallade stamceller. En stamcell är en cell som har potential att utvecklas till alla typer av celler i kroppen. Detta skulle kunna öppna nya möjligheter inom framförallt celltransplantationer.

HISTORIK

1954 genomfördes den första organtransplantationen i USA. En patient fick då en njure av sin enäggstvilling. Det gick bra för det skedde ingen avstötning då enäggstvillingar är genetiskt identiska. Vid andra njurtransplantations försök gick det inte så bra.

De första framgångsrika transplantationerna men immundämpande behandling inleddes i början av 1960-talet. Transplantationsverksamheten har ända från början fortsatt att göra framsteg. De immundämpande läkemedlena utvecklas ständigt och blir allt effektivare.

Diskussionen som har pågått enda sedan det blev möjligt att transplantera organ har sett ut ungefär på samma sätt. Idag finns mer kunskap och folk känner till människor som har genomgått transplantation, vilket har lett till ökad förståelse, som i sin tur resulterat i att det idag känns mer naturligt med donation. I början tyckte kanske folk att det var nytt och läskigt, men då var inte heller behovet av organ så stort, då man inte utvecklat en fungerande teknik.

DET ETISKA PROBLEMET

En del människor säger Ja till att donera sina organ, andra säger Nej. Frågan är vad som är rätt att göra och vad som är fel. Vi människor vill inte tala om döden och vill inte heller bli påminda om att vi faktiskt ska dö. Därför undviker många människor att göra ett ställningstagande om donation. Att undvika kontakt med sin dödsångest och att fly från problemet kan få fruktansvärda konsekvenser för andra människor.

ARGUMENT FÖR ORGANDONATION

• Vi kan alla drabbas av svåra sjukdomar som bara kan botas med transplantation. De är till och med troligare att man får en sådan sjukdom än att man blir donator. Om du själv skulle tacka ja till ett nytt organ bör du själv vara beredd att kunna donera dina egna. Det är en fråga om medmänsklighet.
• Tack vare dagens sjukvård kan man rädda liv genom att transplantera friska organ till en dödsjuk människa. Du ger nytt liv åt en medmänniska. Det kan också vara människor som behöver nya hornhinnor för att kunna se. Man ska rädda liv om det är möjligt.
• Många människor väntar på transplantation. Patienter som väntar på lever och lungor avlider om de inte får nya organ. Väntelistan är därför inte så lång. Skulle fler säga ja till donation skulle väntetiderna minska och färre sjuka människor avlida under tiden de står i kö för transplantation.
• Det kan kännas skönt för de anhöriga att veta att den avlidnes vilja var att donera sina organ och att personen på så sätt lett till att några människor kan leva ett gott liv tack vare nya organ. För de anhöriga kan detta ge tröst i sorgen och det blir som en påminnelse att livet går vidare. De kan glädjas åt att den avlidne fått möjligheten att förlänga livet på flera patienter. För de anhöriga är det skönt om den avlidne personen redan meddelat sin vilja så slipper de fatta ett sådant svårt beslut när de precis fått sorgebeskedet och betänketiden dessutom är kort.
• Vissa pratar om den ekonomiska kostnaden som ett för argument. Transplantation är dyrt men finns det alternativ är de också dyra, och inte sällan dyrare. Tillexempel kostar en dialysbehandling ca 300 000 - 400 000 kr om året och kan pågå undre många år. En njurtransplantation kostar ca 200 000 första året och därefter mindre. Dessutom kan man leva ett normalare liv med en ny njure än med dialysbehandling som betyder att patienten får tillbringa oerhört mycket tid på sjukhuset. En person med transplanterad njure kan oftast arbeta, något som inte är så vanligt för en patient som går i dialys.
• Ett annat argument är att det oftast faktiskt inte finns några alternativ för patienter som behöver ett nytt mänskligt organ. Forskning pågår ständigt men varken konstgjorda organ eller t ex grisnjurar har fungerat. Alternativ till transplantation är alltid sämre eller obefintliga.

ARGUMENT EMOT DONATION 

• Många anger sin religiösa övertygelse som hinder för organdonation. Bland annat vissa kristna människor som tror att de behöver sina organ när de ska leva i paradiset. Flera religiösa ledare har uttalat sig positivt om organ- och vävnadsdonation och gjort uttalanden som "en handling välsignad av Gud". Det finns en hel del människor som av personlig övertygelse kommer till en annan uppfattning. Det finns människor som inte har någon speciell religiöstillhörighet men som tror på en övre makt och på grund av det inte vill anmäla sig till donationsregistret.
• Människor kan också känna att det känns läskigt och obehagligt och att döden känns väldigt långt borta. Folk som jag har pratat med säger att de inte kan veta om de behöver sina organ i sitt nästa liv om det nu blir ett sådant. Att det känns bäst att ha kvar dem när man lever i ovisshet om eventuellt nästkommande liv. Inget vet vad som händer efter döden. Tänk om kroppen behövs, och så har jag givit bort delar av den. Tror man på uppståndelse med sin egen kropp blir det omöjligt att tänka sig att ge organ.
• Somliga människor säger att det finns risk att mottagarkroppen inte tar emot det nya organet och att man då donerat i onödan.
• Man kan vara övertygad om att kroppen och själen hör ihop. Att själen ger kroppen liv. Det gör det omöjligt att donera organ. Donation är en fråga om att kunna skilja på kropp och själ.
• Det finns människor som känner misstro mot läkarna. Till exempel att läkaren kan lockas till att avbryta en behandling för tidigt för att få organ till andra. Rädsla för att läkare ska gå över etiska gränser. Att ens organ inte kommer att användas till behövande människor utan till experiment.
• Folk säger att tanken på att någon kommer skära i en när man är död och att man kommer se helt förstörd ut på sin begravning, är skrämmande. Man är rädd för att man kommer att begravas med en trasig och förstörd kropp. (Läkarna lämnar bara ett vanligt operations ärr och behandlar kroppen som om det vore en levande människa, t ex sätts ett porslinsöga in istället för det öga man donerar.)
• Det känns läskigt och konstigt att ens organ ska fortsätta leva i någon annans kropp när man själv är död.
• Det känns olustigt att inte veta var mina organ hamnar. Till någon okänd person som man inte skulle tycka om.
• Man kan känna oro och tänka att man går emot naturen och/eller Gud. Vi ska inte hålla på att mixtra med liv och död. Vi är en del av naturen och är en del av ett biologiskt system som vi inte ska gå emot. Döden är faktiskt naturligt.
• Att vi människor har lärt oss att bemästra konsten med att byta organ och transplantera kan urarta till att människor ses som ett organreservlager, människan blir som en apparat med utbytbara delar.

MIN SYN PÅ ORGANDONATION

Förra året tog jag ställning till donationsfrågan. Jag skickade då in mitt ställningstagande till socialstyrelsen. För mig har jag aldrig känt att ett Nej till donation har varit aktuellt. Donation är en fråga om medmänsklighet enligt mig. Om min njure en dag skulle sluta att fungera skulle jag inte tveka en sekund att tacka ja till en transplantation. Därför känns det självklart för mig att donera mina organ när mitt liv är slut. Så vackert som Jesus en gång formulerat sig i Matt 7:12: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, ska ni göra för dem." gäller än idag.

Jag har diskuterat donationsfrågan med flera av mina vänner och bekanta och flera av ovanstående motargument nämndes. Man känner till exempel ovisshet och rädsla inför döden och tycker att det känns bäst att ha kvar sina organ, för man vet faktiskt inte om man kommer att behöva dem i sitt nästa liv. Detta är för mig ett konstigt resonemang. Jag menar att om det nu skulle finnas en Gud, en större och mycket god kraft, skulle väl ”han” ha tyckt att det vore en mycket godare gärning att hjälpa andra människor och att dela med sig än att vara egoistisk och bara tänka på sig själv. Om man dessutom föreställer sig en mellanlandning där man bedöms och hamnar i antigen helvetet eller paradiset, borde det väl vara ännu mer logiskt att säga Ja till donation?

För min bror blev det för ett tag sedan tal om eventuell hornhinnetransplan-tation på grund av att han ser så dåligt. Han behövde dock inte genomföra den just nu. Om det kommer att bli aktuellt i framtiden vet jag inte. Kanske att detta har ökat min förståelse för donationsfrågan. Folk som känner människor som genomgått någon slags transplantation känner snabbare att ett Ja till donation känns självklart. Varför är det så? Måste vi vara nära problemet för att förstå det? Det känns tråkigt att vi människor kan vara så trångsynta att vi inte helt kan förstå smärtan av att förlora någon, på grund av att en annan människa inte ville donera sina organ.

Att det kan kännas läskigt med donation och att man kommer i kontakt med sin dödsångest är fullt förståeligt. Kanske att man måste komma över detta steg för att kunna inse hur stor betydelse ditt Ja till donation kan betyda för andra människor.

Motargumentet om att transplantation ibland misslyckats och att man då donerat i onödan vill jag kommentera. Utvecklingen går framåt hela tiden och många operationer är lyckade. 75 % av alla njur-, bukspottskörtel-, lever-, och hjärttransplantationer är fungerande efter fem år. Enligt mig ska man försöka rädda ett liv om det går, man förlorar ingenting på det själv.

Vissa människor säger att det inte är meningen att vi ska hålla på och mixtra med livet, döden är någonting naturligt. Men om man tänker i de banorna kan man ju fråga sig om andra operationer som t ex Bypass-operationer är fel? Jag säger bara att har man möjligheten och tekniken att rädda liv ska man göra det. Vem kan säga motsatsen när det är sin egen dotter som behöver ett nytt hjärta?

Ett beslut om organdonation måste till viss del mogna fram, man behöver tid på sig att tänka igenom alla för- respektive motargument. När någon för första gången slänger upp ett donationskort i ansiktet på dig och ber dig kryssa i ja eller nej, känns valet inte självklart. Det kanske är första gången som man inser att man en vacker dag kommer att dö. Det känns obehagligt och att någon dessutom ska hålla på att skära i dig och att du inte begravs hel känns inte trevligt. Men när man tänkt igenom alla för och mot argument och grävt i sin egen själ är man mogen att fatta ett beslut. Skulle man ångra sig har man alltid möjligheten.

När jag igår läste en artikel om tvillingarna Theo och Isak Axby i Expressen blev jag återigen väldigt berörd av donationsfrågan. Dessa två små pojkar visade tecken på deras leversjukdom när de var fyra veckor, de var dömda att dö. Genom en mirakeloperation fick tvillingarna ny lever –och nytt liv. Idag lever Theo och Isak tack vare en organtransplantation. Jag vill bara säga ett ord och med det ordet avsluta mitt arbete:

Fantastiskt.

Källor:

• www.sos.se
• www.livsviktigt.se
• www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572& a=188890
• www.ettamneomlivet.nu
• Expressen 12/12 -05 sid.23-24
• Genom diskussion med vänner och bekanta har jag fått ta del av både för och motargument.

 Tillbaka