Etik- att göra det rätta

Elevarbeten

Demenssjukvård Ett etikarbete av Sandra Åhsberg NV 3b HT- 05

Vad är demens?

"Demens är ingen enhetlig sjukdom utan ett samlingsnamn för en grupp symtom, som tyder på att hjärnans funktioner sviktar. Demens är ett förvärvat tillstånd, som oftast debuterar med sviktande minnesfunktioner och nedsatt förmåga att fungera i vardagen. Demens leder också till problem med koncentration, nedsatt initiativförmåga, nedsatt förmåga till abstrakt tänkande, nedsatt orienteringsförmåga och försämrat omdöme samt känslomässig avtrubbning.

Demenssjukdomen börjar ofta smygande, patienten kan te sig deprimerad, men efter hand ger sjukdomen mer uttalade problem och svårigheter att klara de vardagliga aktiviteterna. Under sjukdomsförloppet kan också psykiska symtom komma till som depressiva symtom, misstänksamhet samt hallucinationer. Då sjukdomen avancerat blir det ofta nödvändigt med alternativa vårdoch boendeformer.

Demenssjukdomen påverkar också anhöriga, då den demente har ett stort tillsyns-behov. Anhöriga gör stora insatser för de dementa och förbättrad utredning, upp-lysning och stöd är viktiga."

Anhörigas, personalens eller ett samhällsansvar?

Är det etiskt rätt att skicka våra gamla släktingar till demenssjukvård, när de blir för vimsiga och snurriga för att ta hand om sig själva? Hur ska personalen behandla våran gammelfirmor Agda på 94 år, som tror att hon är 53 år och hennes barn inte varit där på flera år, när de i själva verket är där varje söndag? Hur ska personalen göra, när Agda inte vill ta sina tabletter, som hon ska ta MINST fem gånger om dan? Har vi som släktingar något att säga till om? Är vi i vårat samhälle för upptagna av oss själva för att ta hand om de människor, som en gång har tagit hand om oss? Är det inte vi, som släktingar, som ska se till och ta hand om våra gamla?

Scenario 1: Det är snart jul och Agdas släktingar har pratat med personalen på vårdhemmet och sett till att de kan äta en liten julmiddag med sin lilla Agda. Hon ät däremot så senil att hon glömmer av detta så fort personalen påminner henne. Personalen har hela veckan försökt få henne duscha, men envis som hon är vägrar hon eftersom hon själv minns så väl att hon tog en jättelång dusch dagen innan. Juldagsmorgonen kommer och det är nu bara två timmar kvar tills hennes familj ska komma. Det finns två sätt för personalen att lösa problemet på:

Alternativ 1: Personalen tar med sig Agda och tvingar henne att duscha, för att familjen ska få en så trevlig upplevelse som möjligt. Då inskränker personalen på Agdas fria vilja, men tycker att tanten kommer ju inte ihåg något imorgon ändå så vad spelar det för roll? Familjen får en trevlig middag med Agda och är så glada. De förstår dock inte varför Agda klagar på den snälla personalen, som enligt familjen gör allt för att just hon ska trivas.

Alternativ 2: Personalen låter Agda lukta och vara smutsig, familjen kommer till hemmet, glada över att få träffa henne och hoppas att hon ska komma ihåg någorlunda vilka de är. Agdas son Sven känner den illaluktande lukten så fort han går in genom dörrarna till hemmet och ber en stilla bön om att det inte är hans mamma som luktar. Det visar sig ju såklart att det är Agda som luktar och har samma kläder på sig som hon haft hela veckan. Sven far ett smärre utbrott på personalen, som enligt honom inte tar hand om hans kära mor ordentligt.

Hur ska personalen ställa sig? Är det vi som anhöriga som har rätt att bestämma, eller försvann våran påverkan när vi skickade in våran anhörig till det statligt ägda sjukhem-met för att vi tycker att vi ändå betalar för den tjänsten? Denna fråga om duschning är ganska liten om man jämför med de ställningstaganden som personalen tar varje dag. Det är värre med medicineringen.

Scenario 2: Agda måste få i sig minst 5 olika tabletter per dag, som doktorn ordinerat för att hon ska klara sig de få åren hon har kvar. Agda vill ju absolut inte ta dessa tabletter, för att hon tror att hon tagit dem tidigare på dagen. Hon pratar hela tiden om den andra sköterskan, som precis gick iväg. Ingen har en aning om vem denna sköt-erska är och det är lika många tabletter kvar i Agdas burk som det var sist de kollade. Hur ska personalen gå till väga?

Alternativ 1: Personalen tvingar i Agda medicinen, smyger ner det i hennes frukost mm, för att hon inte ska märka det. Detta leder till att Agda själv inte får bestämma över sitt eget liv, som det är lag på i Sverige att man ska få göra.

Alternativ 2: Personalen struntar helt enkelt i tabletterna, eftersom de tycker att Agdas egna val ska gå före vad de anhöriga tycker är bäst. Detta resulterar i att Agda dör och det blir en massa sörjande släktingar som springer runt på sjukhuset och skäller ut den stackars sköterskan som inte gav Agda tabletterna. På köpet stämmer Sven sjuk-hemmet för att ha mördat hans mamma, som själv inte ville ta tabletterna.

Enligt existentialismen har människan som straff att välja och påverka sitt liv. Det tycker jag att alla ska fa göra. Frågan är bara vem som ska välja åt en, om man är i ett sådant tillstånd att man inte vet vad som är bäst för en själv. Vad är ett liv på ett sjukhem, när man bara går och väntar på att somna in? När man inte kommer ihåg vilka ens barn är? Är det inte då dags för de anhöriga att låta personen i fråga få en sista chans att bestämma över sitt egna liv? Det beslutet som den demente då tar leder ofta till dödsfall eller grövre demens. Jag skulle hellre se att man litade till fullo på de utbildade vårdarna, som ändå har aningen mer erfarenhet av ämnet än de anhöriga. Dels blir det lättare psykiskt för de anhöriga om farmor tar sina tabletter och saktar ner farten på sjukdomen, så att hon kanske dör någorlunda klar i hjärnan. Ingen människa vill se sin anhöriga totalt förvirrad utan att veta vilka deras barn är. Detta är nog den största knäcken för anhöriga: Att acceptera att ens förälder inte har den blekaste aning om vem man är.

Om en patient gör något som anses vara duktigt gjort av en dement, hur ska man hantera detta?

Scenario 3: Agdas kompis Frans är en väldigt duktig gammal man. Han försöker klara sig själv så gott han kan på hemmet. Tar på sig kläderna själv och klarar av att gå på toa. Men en dag är han så vimsig att han sätter på sig kalsongerna utanför byxorna och sitt nätlinne ovanpå tröjan. Hur ska Kajsa, som jobbar idag, behandla honom?

Alternativ 1: Hon säger till Frans att det är fel. Frans blir jätteledsen och vill inte komma ut på hela dagen, men blev räddad från att bli utskrattad av de andra i gam-lingarna när han hade kommit ut i samlingsrummet till frukost. Han ringer förtvivlat hem till sin enda dotter och gråter sönder telefonen.

Alternativ 2: Kajsa är stolt och glad över att Frans fortfarande försöker klä på sig själv, det är mer än vad andra här gör tänker hon. Hon säger inte till honom och tänker att han inte kommer komma ihåg det om några timmar iallafall. Frans blir dock utskrattad av Agda och de andra och vill inte prata med någon på ett bra tag. Han ringer förtvivlat hem till sin enda dotter och gråter sönder telefonen.

Har vi som anhöriga någon rätt att bli arga och reagera på hur personalen arbetar och ställer sig i olika frågor? Ja, eftersom vi har våran yttrandefrihet har vi all rätt i världen att påpeka det, men vi måste tänka på att vi bara får höra en variant av berättelsen när vi hör Agdas klagande. Även om vi älskar Agda över allt på jorden är det antagligen inte som hon säger, hon är trots allt dement och kommer inte ihåg vad hon sa dagen innan. Det skulle aldrig fungera att ta en debatt för att få reda på vad som hade hänt om man pratar med personalen, eftersom personalen är de enda som kan berätta vad som hänt. Men jag tror att detta är en väldigt bra bild av hur det egentligen är, även om man inte vill acceptera det.

Historiskt

Förr i tiden fanns inte dessa problem och man kan fråga si varför. Enligt mi finns det två orsaker. De111 första, och största, är att i den tid vi nu lever i springer alla runt och försöker förverkliga sig själva. Man har inte tid att ta hand om en gammal senil människa, som bara gnäller, när man ska lägga ner all sin fria tid på studier eller göra extra uppgifter åt chefen så att man får den där befordringen. Den andra anledningen är att människor blir äldre nu än för 100 år sedan. Detta beror på den ständigt växande utvecklingen som ger nya mediciner mot alla sjukdomar och ser till att vi lever längre. Tur är väl det, då vi springer runt och jobbar arslet av oss och inte bildar familj förrän vi är 35. Hur skulle det gå om vi inte haft dessa mediciner och dött när vi var 55? Vi hade knappt fått se våra barn växa upp.

En annan stor skillnad mellan nu och 100 år sedan är att man hade en starkare familje-känsla, där farmor och hela patrasket levde i hemmet och tog hand om de små så gått de kunde och alla såg efter varandra. Demens är något som kommer med åldern, men jag hörde för några dagar sedan av min tysklärare en spännande tanke om detta med demens. Han trodde att dement blir man när man blir för åsidosatt och bara har sig själv att prata med. Det är bevisat i andra länder att demens inte är ett lika stort samhällsproblem, Tyskland tillexempel, där är det inte lika vanligt med vårdhem och man tar hand om de gamla mer och släpper in dem i sitt liv. Med små saker skulle det vara lätt att ändra på det här och låta de gamla vara med i gemenskapen mer. Det var en chock att se alla olika åldrar sitta och umgås med varandra och ta en öl. Vi såg bland annat en gammal farbror som var cirka 80 år som stod på scenen med en 35 årig man och sjung karaoke. Jag tror att det mycket väl kan vara på det sättet, att man när man inte har någon att prata med och dela sina erfarenheter med, så blir det lätt att man blir galen. Man pratar med sig själv och upplever att man gjort saker som man inte gjort för att slippa göra dem.

Framtiden

Borde vi försöka ändra samhället och slopa hela demenssjukvårdskonceptet? Det skulle kunna fungera, om vi var villiga att ta vårat ansvar. Syskon skulle vara tvungna att ta hand om sina föräldrar emellanåt, kanske en vecka var. Det fungerar ju med delad vårdnad av barn i dagens samhälle, så det skulle i teorin kunna funka med vuxna människor också. Men ska man behöva lägga ner sin tid på det här, som känns så totalt onödigt och slöseri med tid, eftersom tanten ändå inte kommer ihåg vem man är?

Detta är nog en anledning att det inte är ett lika stort problem i exotiska länder som Spanien, där man tar hand om hela familjen och alla tar sitt ansvar. I Sverige finns väldigt mycket ensamma människor, som inte har någonstans att ta vägen eller någon att prata med. Detta tror jag leder till en viss galenskap i den mänskliga hjärnan. Människan är byggd som en social varelse och klarar sig inte själv, det är bara att inse. Jag tror att det snart kommer slå över och att vi förhoppningsvis inser att vi måste kunna lita på att vi har andra som tar hand om oss när vi själva inte kan göra det själva. Jag skulle dock inte vilja bli en belastning för mina barn och anhöriga, men om jag är så pass illa att jag blir en belastning trots allt, så ser jag hellre att vårdare tar hand om mig, för att jag inte ska sätta stopp för mina anhörigas lycka.

 Tillbaka