Etik- att göra det rätta

Elevarbeten

Civil olydnad- Ett etikarbete av Mattias Liljeqvist SA 3 HT- 05

Är det rätt att bryta mot lagar och störa systemet för att belysa orättvisor i samhället? Frågan är kanske inte fullt så aktuell idag som den var för ungefär 10 år sedan, men det är ändock en viktig fråga. Det är framförallt en fråga vars olika svar har fått långt gående konsekvenser i samhället, både på ett ekonomiskt och politiskt plan som på ett kulturellt plan.

Men vad är då civil olydnad? Civil olydnad är en form av politisk aktivism som går ut på att, utan våld eller försök att försvara sig, vägra följa vissa myndighetsbeslut och vara beredd att ta konsekvenserna av sina handlingar. Syftet är, förutom den direkta effekten av vägran, att allmänheten ska bli medveten om ett visst fenomen. Är den definition som ges as Wikipedia. National Encyklopedin anser att det definieras som: civil olydnad, ohörsamhet, lagbrott och uppmaning till lagbrott under åberopande av moraliska principer som står över lagar, regler eller order från militär eller civil myndighet, vilka då betraktas som omoraliska, orättvisa eller tyranniska

Civil olydnad är i sig inget definitivt begrepp och det innefattar flera olika aktionsgrenar och tankesätt, men jag tänker återknyta till detta senare.

Historik & Nuläget

Man brukar säga att den som myntade begreppet civil olydnad är den Amerikanska författaren Henry David Thoreau som 1849 skrev texten ”Resistance to Civil Goverment”. I denna beskrev han hur civil olydnad skulle utföras i en icke-vålds anda och den har haft stora influenser på förespråkare för civil olydnad. Dock ska noteras att hans tankar och idéer egentligen inte fick igenomslag under hans livstid utan det är först efter att Mahatma Gandhi lyckats i Indien som Thoreaus tanker blev uppmärk-sammade. Thoreau var i detta fall före sin tid, Marx försökte ta efter Thoreaus metoder. Men den europeiska arbetarklassen, som var den grupp som vid denna tid var den största gruppen politiska aktivister, föredrog mer raka metoder såsom handgemäng och upplopp framför det lite mer suspekta ”skattevägran”.

Thoreaus försök till civil olydnad var dock rätt småskaliga och fick aldrig de genombrott han önskat, även om hans tänkande levde vidare.

Första gången civil olydnad faktiskt går upp på nationell nivå är i Indien under 1900-talet, då tack vare Mahatma Gandhis lära om icke-våld. Han drev den första, och kanske även den största, icke-våldskampanjen i världshistorien som aktivt gick ut på att ändra någonting och inte bara på att stoppa något som pågick. Helt klart är han bevisade just hur effektivt civil olydnad kan vara, han fick styrande makt av Indian National Congress, ett av de största partierna i Indien, 1921 och därifrån låg vägen öppen för förändring. Han började med att förändra INCs agenda till att ha som slutgiltigt mål att Indien skulle uppnå total frihet. Sedan började han sina kampanjer. En av de mest kända är den som kom att kallas ”Swadeshi policyn”, där han förespråkade att alla indier skulle bojkotta alla icke-indiska varor och då framförallt brittiska sådana. Vidare uppmanade han indier att bojkotta det brittiska rättsväsendet och skolsystemet, att indier skulle frånsäga sig poster inom den brittiska administrationen samt brittiska titlar och framförallt att man skulle vägra betala skatt. Dessa idéer fick massivt genomslag hos det indiska folket och många var snabba att ta efter. I februari 1922 tände dock indiska motståndsmän eld på en polishydda och 22 poliser omkom i den följande branden. Gandhi blev mycket skakad av detta och fruktade att flera våldsdåd skulle följa och således avblåste han kampanjen när den var som störst. I mars 1922 fanns han skyldig till samhälls omstörtande verksamhet och dömdes till sex års fängelse. 1924 blev han dock frisläppt igen efter att ha genomgått ett medicinskt ingrepp. Under andra världskriget återkom han på nytt när han krävde att England skulle ge Indien fulla demokratiska rättigheter om Indien skulle slåss på Englands sida i andra världskriget. När han fick ett svar som var en finare omskrivning av ”stick och brinn” avgick han och alla medlemmar av Indiska kongressen som en protest mot Englands handlande. Hans kampanj för detta blev kallad ”Quit India” och är den största civil olydnads aktionen till dags dato, hundra tusentals människor arresterades och tusentals dödades av Engelska soldater och poliser. Trots det massiva våld som indierna ådrogs sig så slog ytterst få tillbaka, de följde Gandhis anvisning om icke-våld och de flesta tog sina straff då de ansåg att de blev martyrer för Indiens bästa. I slutändan blev Gandhis kamp en stor succé, 1946 lade England fram ett förslag om Indisk självständighet och 1947 blev landet officiellt en egen nation utan Engelsk inblandning.

Genom åren efter Indiens självständighets förklaring har många grupper tagit efter civil olydnad som en protest form, men ingen har rönt den massiva framgång som Gandhi gjorde. Dessa grupper är oftast mindre och nästan ingen har opererat på nationell nivå, även om det finns de grupper som med jämna mellanrum organiserar internationella aktioner genom grupper på lokal nivå. Grupper som blivit ökända för sitt användande av civil olydnad är bland annat Amnesty International och Greenpeace, även om båda grupperna lugnat ner sig på senare år. Idag används civil olydnad oftast av vänster extrema grupper såsom kommunister, syndikalister och anarkister. Det är dock inget ovanligt att de aktioner dessa grupper företar sig urartar till upplopp och liknandes.

Allt som allt så är civil olydnad är idag ett relativt bortglömt fenomen, det fann starkt genomslag under Gandhi och på 60-, 70- och 80-talet men har sedan mitten av nittiotalet minskat kraftigt i popularitet. Den senaste aktionen som fick någon större uppmärksamhet var under EU-toppmötet i Göteborg 2001 och då överskuggades det av de våldsamma upploppen. Med detta inte sagt att det inte utövas, det är troligen endast som så att folk som spikar igen dörrar eller blockerar vägen för valfångstfartyg inte räknas som lika intressanta som självmordsbombare och upploppsmakare.

Grundkoncept och praktiskt tillvägagångssätt

I grunden så handlar civil olydnad om att man utför olagliga handlingar som inte skadar personer eller egendom. Dessa handlingar kan vara allt från att vägra betala skatt, att stå utanför en viss butik och säga åt folk att inte handlar där till att blockera hamnutlopp eller spärra av vägar. Grundprincipen är att man aktivt framför sin åsikt och skapar uppmärksamhet kring den utan att ta till våld, även om du själv blir utsatt för våld. Genom att på detta sätt utsätta för den andra partens övergrepp vinner man själv moraliskt. Det samma gäller rättsliga straff såsom böter, fängelse etc. Thoreau ansåg att det är vitalt att man tar sitt straff, själva straffet är en lika vital del av aktionen som det du faktiskt utför, enligt honom.

Definitioner av begreppet har jag skrivit ut i det inledande stycket i den här texten och jag låter dem tala för sig själva då de är rätt utförliga.

Varför då använda civil olydnad som redskap? Varför inte hålla demonstrationer med stora tal? Förespråkarna anser att civil olydnad är inte bara ett sätt att visa missnöje, såsom ett demonstrationståg gör. Det är ett sätt att även visa att man är bered att göra något för att ändra det man är missnöjd med. Greenpeace är ett gyllene exempel på detta när de i mitten av 90-talet blockerade hamnutloppet för en oljetanker och effektivt tvingade den att vara kvar i hamnen i över en vecka innan hamnmyndigheten slutligen fick.

Det är också viktigt att komma ihåg att oftast knyter man samman civil olydnad med andra metoder för att sprida sitt budskap. Ofta får flygblad, affischer och liknande gör sitt, man anordnar möten och informationsdagar för att folk ska få upp ögonen för det man kämpar emot. Per Herngren ger även ett skäl till I sin bok ”Handbok i civil olydnad” (bonniers förlag, 1990) nämligen: ”Under ett misslyckat försök i tonåren att ge mig in på partipolitik såg jag hur frågorna om det rätta och det möjliga separerades. [Civil olydnad] gör enligt sin tradition motsatsen. Etiken och de givna villkoren hör ihop. Det är ingen harmonisk konfliktfri relation. Men det är ändå en relation. Motståndet bygger på båda förutsättningarna.” . Han anser att man tvingar fram en dialog när man utför aktionerna, den andra parten, den du protesterar emot kan inte sitta stilla och inte reagera. Genom aktioner och de rättegångar som följer definieras vad som är rätt och fel och vad som är möjligt respektive omöjligt och det hela görs med total insikt från åskådarna. Detta sätter han i kontrast till det stela tankesätt som präglar partipolitik, där viljan oftast får ge vika för det som anses politiskt möjligt.

En sista förklaring jag skulle vilja ge är att civil olydnad används för att övervinna rädsla. Thoreau ansåg att de som demonstrerade men ändå löd staten var de som var det största problemet för att få tillstånd en förändring. Genom att man vid en aktion i civil olydnad är redo att ta sitt straff, och inte flyr undan det, visar man att man är bered att ta de konsekvenser som ens handlande ger upphov till. På så sätt har man lättare att få andra medvetna om problemet, om någon tar ett långt fängelse straff för en ganska liten företeelse börjar man undra varför. Och det är det de som förespråkar civil olydnad vill uppnå, de vill få andra medvetna om problemet och de vill engagera andra att hjälpa till med att lösa det. Men självklart handlar det lika mycket om att övervinna den egna rädslan, att man ska inse att staten kan inte göra något allvarligt mot mig även om jag bryter mot dess lagar.

Olydnad som kultur

Som ett litet sidospår kan nämnas att civil olydnad gav i mitten av 70-talet upphov till en helt egen kultur, punken. Punken har som mål att revoltera mot orättvisor i samhället och bekämpa rådande praxis. Deras tillvägagångssätt är oftast inte våldsamma, istället utnyttjar de icke våld och flera metoder som används av dem som utövar civil olydnad. Punkarna har oftast ett större mål än de som bara utövar normal civil olydnad men deras metoder är de samma och de två tankesätten är snarlika. Genom att ställa allting på sin spets så omdefinieras vad som är rätt och fel, det är något som både punkare och civil olydnads utövare är överens om. Punkarna gör det genom att synas och höras, genom att tvinga in sig själva i andras världsuppfattning med sin klädstil, sin musik och sitt uppträdande. Genom att andra tvingas uppfatta dem framtvingar de en omdefinition av vår omvärld, varför vill de synas och höras så mycket?

I civil olydnad finner vi samma mentalitet, de är redo att smita in på flygbaser och blockera startbanor och nedmontera flygplan men de tar även sitt straff. Genom att på detta sätt ta straffet för sina handlingar så framtvingar de frågan ”varför? Vad är det som driver dem att vara bereda att hamna i fängelse?”

De två är inte besläktade på alla plan, vilket är viktigt att poängtera. De använder samma medel och deras mål är oftast snarlika, att förändra staten, men åt vilket håll staten ska förändras är den stora bristningspunkten. Många som utövar civil olydnad vill heller inte synas förrän de befinner sig på aktionen, de är normala människor som kämpar med övertygelse, inte folk som letar efter 15 minuter i rampljuset. Punkarnas hela motstånds idé är just att de ska synas, att de genom att synas och höras hela tiden kan åstadkomma en förändring.

Den andra sidan

Det är ju rätt naturligt att något så radikalt som civil olydnad får motståndare. Bland dessa finner man statliga organ och företag men även politiska partier och självklart privat personer. Företagen och staten är rätt lätt att se varför de inte gillar civil olydnad, företagen blir ju utsatta för aktionerna (som i vissa fall gjort att företag förlorat miljonbelopp) och staten tvingas genomföra rättegångar mot dem som genomför aktionen, och staten själv är ju ofta mål för aktionerna. De politiska partierna fördömer det som felaktig politisk aktivism, att bryta lagar är inte ett bra sätt att förändra systemet. Men det är ju klart att om civil olydnad slår rot och blir en accepterad form av politisk aktivism så lär partierna ha spelat ut stor del av sin roll i svåra politiska frågor såsom djurtester, nedrustning och liknande. Privat personer fördömer det på strikt etiska grunder, och häri ligger det etiska problemet med civil olydnad. De flesta privat personer som motverkar civil olydnad anser att lagarna är till för att följas, de är trots allt de riktlinjer staten satt upp för att skydda sina invånare. Om lagarna inte följs på vissa punkter, hur lång tid tar det innan man bryter den på några andra?

Dilemmat

Kan någon som bryter mot lagar för att nå ut med sitt budskap hävda att denna är moraliskt bättre än det denne riktar sitt budskap emot?

Det är grunddilemmat vad det gäller civil olydnad. Förespråkarna hävdar att om de inte når ut på annat sätt får de ta till alla möjliga medel för att göra folk uppmärksamma på det de försöker stoppa. De anser även att lagarna endast är statens verktyg för att hålla invånarna i schack och inte på något sätt bör ses som moraliska riktlinjer, snarare tvärtom, i många fall ska lagarna ifrågasättas. Om lagarna tillåter att Bofors exporterar vapen till Indien, som låg i krig med Pakistan, och på så sätt indirekt bidrar till mordet på tusentals människor är dessa lagar då värda att följas?

Ja, säger motståndarna. Vi som medborgare har ingen rätt att ta lagen i våra egna händer och bestämma vad som är rätt och fel. Om dessa demonstranter gör detta och blockerar hamninlopp, smiter in på militärbaser och andra olagliga aktioner så är steget inte långt till vigilante rättvisa. Det vi kan göra är att vi kan demonstrera, påkalla politikers uppmärksamhet och få folk insatta i frågan så att vi på demokratisk väg kan lösa de problem som finns i världen. Men vi har aldrig rätten att ta lagen i egna händer och hävda moralisk överlägsenhet.

Jag personligen är något kluven i frågan. Jag anser att det de som utövar civil olydnad försöker uppnå i många fall är bra saker, såsom nedrustning av kärnvapen, minskat valfiske, mindre djurförsök osv. Vissa av deras metoder är dock nästan lite väl radikala, som att smita in på en flygbas och hamra på flygplan så att reparationerna kostar flera hundratusen, pengar som kommer direkt från skattebetalarna. Men samtidigt så skadar de ingen och de flesta är idag medvetna om hur svårt det är att få USA att gå med på nedrustning genom vanliga demokratiska kanaler. Problemet som jag ser är dock vart man ska dra gränsen, när blir det för extremt att ingripa? Att blockera en korsning i en stad under rusningstrafik har ju inte så stora konsekvenser mer än att folk kanske blir sena till jobbet. Men att blockera ett helt hamninlopp för att en oljetanker inte ska komma igenom är kanske lite väl extremt?

Egna tankar

Efter att ha börjat läsa igenom Per Herngrens Handbok i Civil Olydnad fick jag en viss respekt för de personer som sysslar med civil olydnad. Jag hade tidigare en nidingsbild av dem som tonåringsligister som använde civil olydnad som ett täcknamn för att få starta upplopp och slå sönder saker. Men för att jag respekterar dem anser jag inte att de alltid gör rätt. Vissa av deras aktioner innefattar så många brott, och vissa av dem klassas som riktigt grova, att man måste undra hur de moraliskt kan säga att de har rätt. Som exempel så erkänner Per Herngren i sin bok att en av de grupper han deltagit i var inne och smög på Bofors industriområde under en längre tid för att hitta den anläggning som producerade Carl Gustav Granatgevär. Detta klassas som industrispionage och olaga intrång. När de väl fått reda på detta vandrade de in på området igen, nermonterade två granatgevär och lät sedan polisen arrestera dem. De hade två gjort sig skyldiga till tre olika brott men kunde ändå säga att de ansåg att de gjort rätt då de visste att vapnen de nedmonterat inte skulle användas i en krigszon. Visst, jag kan förstå att man värnar om liv och gärna vill visa sitt motstånd mot de vapen som används i krig. Men att bryta mot en handfull lagar känns som lite väl extremt. Dock så poängteras att man alltid tar sitt straff och att man försöker hålla en öppen relation till polis och myndigheter, man berättar vad man tänker göra och varför och sen får polisen avbryta aktionen när de kan. Dock är jag inte säker på att det rättfärdigar att man bryter mot lagar, om man begår ett mord och sedan överlämnar sig till polisen är mordet fortfarande begått. Om man förstör kanoner för flera hundratusen så är det fortfarande en utgift och förlust for Bofors, även om jag öppet säger till polisen att jag gjorde det. Visst kan man hävda att det man gör endast är symboliskt, som t ex plogbills rörelsen gör, men du orsakar ändå skador för hundratusentals kronor när du hamrar sönder en kanon även om du inte hamrar sönder de andra fyra som står bredvid den.

Trots detta så är viss civil olydnad ändå bra för samhället? Genom att vi tvingas ta ställning till det de gör öppnar dessa rörelser, såsom plogbills rörelsen, greenpeace och liknande organisationer, för en debatt som är hälsosam för samhället. Debatten i dessa fall låter oss verkligen definiera vad som är rätt och fel på en relativ skala. Är det bättre att hamra sönder Bofors kanoner än att sälja dem till Indien. Är det okej att gömma flyktingar som ska bli utvisade? Får man blockera hamn inloppet för att förhindra att ett fartyg med kärnvapen dockar där, även om det innebär att ingen kan ta sig in eller ut ur hamnen? Det är när dessa frågor kommer upp som vi får en klar överblick av vad folket tycket, inte vad lagen säger. Det är när frågorna debatteras av folket utifrån ett moraliskt och etiskt perspektiv som vi kan hoppas förändra samhället till det bättre. Om de inte diskuterades riskerar vi att få en förhårdnad samhälls attityd där staten och företag dikterar vad som är rätt eller fel utan inblandning från folket.

Således kan jag konstatera att jag anser att civil olydnad behövs i dagens samhälle. Jag stödjer inte aktivism formen som sådan, utan snarare de effekter som kommer med den. Genom att civil olydnad tvingar fram en diskussion, till skillnad från terrorism, sabotage och vandalism som bara framkallar en ensidig smutskastning, så ser den till att vi ständigt måste omvärdera vår omvärld och vår egen syn på det som händer runt oss. Ett demonstrationståg eller ett offentligt tal kan aldrig få den kraft i debatten som civil olydnad kan få, just för att civil olydnad ställer saker på sin spets och gör kontraster synliga. Man kan säga att civil olydnad tar gråskalan och visar oss det svarta och det vita, vi tvingas välja mellan två enkla alternativ som sedan kan leda till djupare diskussion om olika nyanser. Och i dagens samhälle, där fler och fler ställer sig likgiltiga, behöver vi skapa så många diskussioner som möjligt…

Källförteckning

National Encyklopedin, 2001 års upplaga

Handbok i civil olydnad; P. Herngren, Bonniers förlag 1990 (reviderad 2000)

www.polisen.se

www.wikipedia.org (sökord: civil olydnad, civil disobedience, mahatma gandhi då jag inte har Internet tillgängligt när detta skrivs kan jag ej ge exakta länkar)

 Tillbaka