Etik- att göra det rätta

Elevarbeten

Att ljuga - Ett etikarbete av David Hammaberg Klass Te 3B VT-06

Innehållsförteckning

Inledning
Definition
Medveten & Omedveten lögn
Varför ljuger vi?
Lögner genom historien
Förespråkare/Motståndare
Sammanfattning/Utvärdering
Källförteckning

Inledning

Du träffar en okänd person som du börjar prata med, självklart tror du på allt denne person säger eftersom det ligger i människans natur att i första hand tala sanning. Du blir förvånad om det visar sig att den okände personen ljuger, och följden av detta är att du tappar förtroendet för denne person. Det lönar sig aldrig att ljuga, sägs det. Och i många avseenden är det sant. Vanligtvis får vi någon slags olustkänsla när vi ljuger, förhoppningsvis, eftersom man har lärt sig sen barnsben att det är fel att ljuga. Men ibland kanske man ”måste” ljuga. En vit lögn, en bortförklaring, vad som helst som gör livet ”lite lättare” för stunden.

Mitt arbete är fullt av frågetecken, detta är positivt menat. Jag kan inte svara på alla dessa frågor jag ställer, men jag kan ställa dem, och det är just det som jag vill belysa. Det mest intressanta kanske inte är svaren, utan frågan i sig självt. I detta arbete ska jag så gott som det går, hålla mig till sanningen. Vems sanning då? Eftersom det är jag som sitter med pennan blir det följaktligen min subjektiva syn på det etiska dilemmat ”att ljuga”, men jag är inte alltför inskränkt utan ska även ta upp den objektiva synen likväl.

Definitionen av att ljuga och definitionen av att tala sanning

Att bestämma definitionen av sanning och lögn är inget man gör i en mening. Därför tar jag hjälp av Nationalencyklopedin. Under rubriken sanning kan man läsa att man kan se ”sanning som en överensstämmelse mellan det sagda och hur tingen förhåller sig i verkligheten”. Detta finns formulerat i den såkallade korrespondensteorin. Ludwig Wittgenstein ger en förebild: påståendet är sant om dess framställda sakförhållande består i verkligheten.

Det låter byråkratiskt, minst sagt, men det är sant som det är sagt! Sen kan man ju tolka vad för påståenden som är sanna och inte för vissa personer, men det är ett helt annat arbete.

Vad är då en lögn? Det står inget om det i nationalencyklopedin, men däremot i svenska akademiens ordlista. Lögn – osanning. Är osanning det enda ordet svenska akademien kan komma på som definition på lögn?! Kan det vara så att nationalencyklopedin och svenska akademiens ordlista själva har svårt att definiera ”lögn”. Det står utförligt vad sanning betyder, men lögn förklarar dom som osanning. Till och med en femåring har mer fantasi! Jag får i vilket fall rätta mig efter fakta och försöka tolka ordet ”osanning”. Ordet i sig är inte svårt att förstå, innebörden däremot kan tolkas hej vilt. Skulle man t ex sätta in ord som överdriva, manipulera, vita lögner och bortförklaringar i facket ”osanningar”. Mitt svar blir ja, eftersom de strider mot sanningen.

Lite kuriosa - Lögnaren: paradox med ursprung i antik filosofi. I den klaraste formen utsäger en sats om sig själv att den är falsk. Den är då sann, om den är falsk, och omvänt.

Medveten & omedveten lögn

Psykologer menar att alla våra beteenden och grundantaganden som vi besitter vid äldre åldrar härstammar från vår barndom, inte ett helt orimligt synsätt. Barn lär sig genom att härma och det gäller nog också beteendet att ljuga, och de flesta vet att små barn testar alla gränser som går. Bland annat testar barn gränsen att ljuga och komma undan med det. Dessa lögner är enbart medvetna. Det kan även vara på ett annat sätt. T ex att ens storebror var en mästare på att ljuga, men man själv vågade aldrig riktigt, istället ljuger man som en häst travar längre fram i livet.

Ex. Anna är på krogen, en efterhängsen kille ger henne sitt nummer och ber Anna att ringa honom imorgon. ”Självklart!” svarar Anna, utan en tanke på att ringa upp dagen därpå.

En medveten lögn som löser problemet på kort sikt. Det kommer möjligtvis att uppstå en pinsam situation när Anna råkar på den efterhängsne killen på stan, men Anna har ändå ”löst” problemet med hjälp av en medveten lögn.

Att man ljuger omedvetet kan bero på att man inte tycker lögnen är så värst viktig och då inte lägger så stor vikt vid resulterande konsekvenserna.

Ex. En expedit på en bensinmack tar emot en kund som frågar om en film. Expediten svarar ”den kommer in senare idag”. När kunden har gått kommer expediten på att det är han som har lånat hem den filmen och den ligger just nu hemma hos honom och kommer inte alls tillbaka senare på dagen.

Även i det här fallet fungerar lögnen att expediten gör kunden nöjd på kort sikt.

Att lögner kan lösa problem kortsiktigt ska jag återkomma till i nästa avsnitt.

Varför ljuger vi?

Den viktigaste och mest intressanta frågeställningen enligt mig. Som jag skrev i inledningen känner vi människor - i alla fall jag - någon sorts form av olustkänslor vid tillfällen då man ljuger. Givetvis kan det lösa problem eller andra situationer med en liten lögn här och där, men att känna sig nöjd när man ljuger har i varje fall aldrig fallit mig i smaken (nu är jag i och för sig ingen erfaren lögnare).

Jag diskuterade detta dilemma med en god vän och kom fram till att när man ljuger tänker man på konsekvenserna innan man ljuger. Om konsekvenserna är positiva ljuger man, annars inte. Själv ser jag negativt på att ljuga, men kan samtidigt förstå varför det sker. Anledningen borde ligga i att man bedömer konsekvenserna av lögnen som övervägande positiva. Jag skulle ändå vilja säga innan vi går vidare i tankegången att det inte ligger i människans natur att ljuga, varför skulle vi annars få skuldkänslor när vi ljuger?

Skyddar man sig själv mot konsekvenserna genom att ljuga? Är det lättare att ljuga, eftersom man är rädd för konsekvenserna om man skulle tala sanning?

Ljuga, ett sätt att få uppmärksamhet? ”Det funkar alldeles utmärkt, bli bara inte påkommen!” Jag fascineras ofta av en bekant till mig. Han ljuger för jämnan, och det är trist att konstatera att jag inte lyssnar lika intensivt på hans otroliga historier längre, jag har helt enkelt tappat förtroendet för honom. Jag skulle våga mig på att säga att han är mytoman. Jag fascineras som sagt av honom, hur tänker han egentligen? Tycker han själv att han talar ”sanning”? (Hans egen lögn som genom inre resonemang blivit till sanning?) Eller förvränger han bara sanningen medvetet? Jag låter dessa frågor vara obesvarade.

Man kan också fundera kring om folk med dåligt självförtroende ljuger mer eller mindre, kontra folk med bra självförtroende. Skulle man kunna tänka sig att man kan kompensera upp sina brister genom att ljuga om ett slags idealjag, och skulle man i så fall kunna bygga upp sitt självförtroende på lögner? Lögner som blir till sanningar efter en viss tid då man intalat sig att det man från början såg som en lögn nu är sant.

Vi ljuger inte bara öppet, vi ljuger även för oss själva. Jag skulle vilja dra paralleller med Freuds tankar om försvarsmekanismer och att ljuga för sig själv. Försvarsmekanismerna gör att vi stänger ute ångest, obehagligheter och förbjudna tankar, precis som lögner kan göra. Försvarsmekanismer fungerar bra på kort sikt, och enligt min åsikt stämmer även detta överens med lögnen. Att ljuga för sig själv är bara destruktivt på lång sikt, på kort sikt kan det vara nyttigt. Om lögnen aldrig uppdagas ligger den och gnager i ens psyke och grundproblemet blir aldrig löst.

Ex. Jonas vaggar in sina föräldrar i en falsk trygghet om att han umgås med trevliga människor, i själva verket håller flera av hans kompisar på med ”tvivelaktiga sysselsättningar”. Föräldrarna köper Jonas lögn, de gillar det de hör och bryr sig inte mer om det. Jonas mår också bra, han gillar att umgås med sina kompisar, men vet mycket väl att det dom håller på med är fel. Lögnen ligger där och gnager, Jonas ångrar att han ljög men vill inte erkänna sin situation, istället glider han ifrån sina föräldrar och hittar kanske på mer lögner för att täcka den första grundlögnen. Cirkeln är svår att bryta.

I detta exempel ljuger Jonas både medvetet inför sina föräldrar och medvetet för sig själv.

Frågor att tänka på: Vad väljer man att säga? Vad utelämnar man?

Att inte vara omtyckt kan vara det värsta som finns, och folk kan göra vad som helst för att bli uppskattade, däribland ljuga. Man kan vara överdrivet snäll och/eller undvika konfrontationer för att man är rädd att inte vara omtyckt. Man ljuger för sig själv, detta är ett destruktivt tänkande.

Att ljuga för att göra andra glada, är det något fel i det då? Kan en lögn vara osjälvisk? Ljuger man inte alltid för sitt eget bästa? Om jag nu skulle ljuga för min tjejkompis att hon har väldigt fina kläder idag, trots att jag inte menar det. Ljuger jag inte för mitt eget bästa då? Tjejkompisen kommer antagligen att tycka att jag är trevlig som ger henne komplimanger.

Kan det till och med vara artigt att ljuga?

Människor är flockdjur, och det är lättare att förtala en icke närvarande person eftersom ”den åtalade” inte kan försvara sig. Man skulle i folkmun kunna kalla det här fenomenet för, ”tala skit bakom en annans rygg”. När väl en auktoritär person uttalat sig illa om en icke närvarande person är det bara att ösa på. Grupptryck kan göra mycket med människor, grupptryck kan få en att ljuga och stöta ifrån sig sina vanliga moraliska tankar och värderingar. Om en grupp kan få en att acceptera en lögn är man förmodligen illa ute. Man ska inte bara hänga på andra, utan man ska lita på sitt eget omdöme.

”Det finns människor, för vilka en kroppslig eller andlig sjukdom, varmed de är bejakade, är det bästa och värderikaste i livet. De släpar den med sig hela sin levnad, lever endast i den, när sig därav, beklagar sig över den för andra och riktar därigenom uppmärksamheten på sig, vinner andra människors deltagande, och det är det enda de bryr sig om. Ta ifrån dem denna sjukdom, kurera dem, och de blir olyckliga, därför att de mister sitt enda livsintresse och står där alldeles tomma.” (Ur Tjugosex och en av Maksim Gorkij)

Man äventyrar verkligen sin vänskap genom att ljuga. Att ljuga om sig själv för att framstå i bättre dager leder ofta till att andra får minskad tilltro till en. Det är svårare att återberätta en lögn än en sanning, speciellt om flera personer ska återberätta samma lögn istället för att återberätta sanningen (jag tänker på när folk är dömda för brott och försöker komma ur knipan eller skaffa sig ett alibi).

Hur skulle världen se ut utan lögner? Det är svårt att föreställa sig, närmast en utopi? Måste vi människor ljuga för att kunna leva med oss själva? Ordet sanning låter positivt, kontra lögn, som låter negativt. Ändå tror jag inte att en värld utan lögner skulle fungera, vi människor har en inbyggd reflex, där vi hellre tar till en lögn för att rädda vårt eget eller andras skinn. ”Hur skulle världen se ut utan sanning?” Skulle en kaossituation råda där ingen kan lita på någon? Här skulle jag vilja använda svenskans gyllene ord ”lagom”. Lagom är bäst, och lagom är ett relativt begrepp.

Lögner genom historien

Människor har i alla tider haft mer eller mindre frihet till egentänkande. Att vi i dagens samhälle ser de tio budorden, delvis självklara, och dels förnuftiga, är lätt för mig att sitta och säga. Men tänk när Moses tog emot de första texterna, bl a det åttonde budet som lyder. ”Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa”, vilket kan översättas till ”Du ska inte ljuga”. Då var dessa budord den lag man följde till punkt och pricka. Även de som ifrågasatte buden valde att följa Guds vilja i fruktan för Guds straff.

Under tiden som gått sen ”på den gamla goda tiden” har folk tagit till sig både de skrivna lagarna, men även de oskrivna lagarna. Vi tycker idag att det är omoraliskt att ljuga, men då och då släpper lögnen igenom trots allt.

Förespråkare - Motståndare

Konsekvensetiker

De liberala filosoferna Jeremy Bentham och John Stuart Mill formar stommen för den vanligaste inriktningen inom konsekvensetiken – utilitarism.

”Den handling är riktigast, som får de bästa konsekvenserna.” Med andra ord anses de handlingar som leder till övervägande goda konsekvenser vara etiska, kontra de handlingar som resulterar i dåliga konsekvenser anses oetiska. Då ställer man sig den frågan: ”Hur vet jag att mina handlingar kommer att resultera i goda, respektive dåliga konsekvenser?” Svaret enligt utilitarismen är att jag ska försöka göra en kalkyl över vilka olika konsekvenser mitt handlande kan leda till och sedan agera efter det alternativ som verkar leda till de bästa konsekvenserna. Man kan lösa det mesta med vanligt förnuft alltså?

Ex. En fattig ensamstående mor i Nigeria slår sig in på den breda vägen för att försörja sina fyra barn. Korruptionen har tagit ifrån familjen både deras tillgångar och den familjeförsörjande fadern, situationen är näst intill ohållbar. Modern börjar begå brott, och tjänar därmed pengar som kan omvandlas i både mat och utbildning till barnen. Barnen får gå i skola och den äldste sonen flyttar till Sverige där han tas emot med öppna armar.

Moderns handlingar resulterar i de bästa konsekvenserna.

Pliktetiker

Den tyske filosofen Immanuel Kant myntade en gång i tiden det vi kallar för det kategoriska imperativet. Det kan uttryckas på följande sätt: "Handla alltid så att din handling kan upphöjas till en allmän lag." och "Handla så att du aldrig behandlar någon människa bara som ett medel utan alltid som ett mål." Pliktetiker anser att reglerna såsom de tio budorden eller andra heliga skrifter, talar om vilka handlingar som är de rätta. Att ljuga, döda eller tortera för att nå sitt mål är aldrig rätt. Oavsett konsekvenserna eller avsikter är dessa handlingar alltid förbjudna. Pliktetiken sätter alltså det kategoriska imperativet före konsekvensetikernas förnuft, och visar på att man i alla kluriga moraliska situationer ska följa det kategoriska imperativet.

Givetvis kan man inte låta bli att kritisera tänkandet och då fråga sig om en pliktetiker skulle kunna ljuga för att förhindra dödande. Immanuel Kant skulle möjligtvis svara på detta dilemma med att om vi bara har en fri vilja kommer vi automatiskt alltid att handla gott.

Om vi knyter an till exemplet på föregående sida, menar alltså Kant att den ensamstående modern inte alls borde begå brott för att försörja sina barn, eftersom det strider mot den allmänna lagen.

Sammanfattning/Utvärdering

Jag själv ser inte lögnen som något positivt, däremot ett användbart verktyg i kritiska situationer. Man bör noga överväga vilka konsekvenserna kan bli av ens ljugande. Att ljuga kan på kort sikt vara ett sätt att komma undan jobbiga konsekvenser, men i längden kan man inte bygga ett förhållande eller sitt liv på lögner.

Konsekvensetiker menar på att förnuftet alltid vet bäst. Att t ex ljuga för att bli populär tycker konsekvensetikerna inte är något problem. Pliktetikerna tycker inte att det är moraliskt försvarbart utan skulle hänvisa till de tio budorden med ”så får man inte göra!”.

Förhoppningsvis har detta arbete gett någonting i utbyte, för mig själv har det gett en hel del, och jag har blivit mer intresserad av folks beteenden. Jag har möjligtvis inte svarat på alla frågeställningar, men jag har kanske rätat ut några av de frågetecken jag ställt.

Källförteckning

Svenska Akademins ordlista
Nationalencyklopedin
www.to-life.se
Mina egna tankar och funderingar

Tillbaka