Etik- att göra det rätta

Elevarbeten

Att ljuga -rätt eller fel?

Att ljuga – ett etiskt dilemma

Att ljuga kan betraktas som ett stort etiskt problem, vilket innebär att det råder väldigt delade meningar kring huruvida man bör ljuga eller inte. Låt oss till att börja med de-finiera vad en lögn egentligen är. Svenska akademiens ordbok (SAOB) uttrycker det så här: ”påstående eller uppgift som strider mot sanningen, osant eller oriktigt påstå-ende, (grov) osanning; i synnerhet om medvetet oriktig(t) påstående eller uppgift som framställes i mer eller mindre ohederlig avsikt, även om handlingen att framställa med-vetet osanna eller oriktiga påståenden eller uppgifter, särskilt i mer eller mindre ohed-erlig avsikt.”

En lögn är alltså något som strider mot sanningen, framförallt om lögnaren är medveten om det oriktiga påståendet. Men vad är då sanningen? Finns det universella sanningar som alltid gäller? Redan här uppstår det problem med vad som egentligen är en lögn.
”Om man upprepar en lögn tillräckligt ofta, blir den sanning”, lyder ett gammalt ordspråk. Men borde en osanning avsedd som sanning betraktas som en lögn? Åter beror detta på hur man definierar sanning. Låt oss säga att det bara skulle finnas universella, objektiva sanningar. Då skulle en osanning avsedd som sanning tyda på okunskap men fortfarande strida mot sanningen – alltså vara en lögn. Men om alla sanningar var subjektiva och den enda riktiga sanningen var ens egen, hade osanningen avsedd som sanning inte varit en osanning, utan en sanning – och inget annat.

Men varför är det fel att ljuga? Kan det inte lika gärna vara rätt?

I dagen samhälle har en mängd ”objektiva” sanningar upprättats, t ex lagar. De lär oss bl a att det är fel att döda och fel att ljuga. Då något kommer i konflikt med dessa ”objektiva” sanningar anses det strida mot det som är rätt – det blir fel. En lögn blir därför orätt, men behöver å andra sidan inte alltid vara det. Den judisk-kristna etiken däremot, lär oss i det åttonde budet att ”Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa”, (omskrivet) du ska inte ljuga – vilket är villkorslöst. Ett bibliskt ordspråk säger vidare att den som talar lögn icke skall slippa undan.

Förespråkare och motståndare

Konsekvensetiker
Konsekvensetiken utgår ifrån att en handling bör motiveras av resultaten – konse-kvenserna. Handlingar som leder till att de goda konsekvenser väger över de dåliga anses etiska, medan handlingar som leder till övervägande dåliga konsekvenser anses oetiska. Förespråkare för detta var bl a John Stuart Mill. Enligt Mill, som var s k uti-litarist, bör man sträva efter att framkalla välgång, lust, något gott eller lyckligt och samtidigt motverka skada, smärta, något ont eller olycka för så många människor som möjligt. Detta kallas altruistisk utilitarism.

En annan form av utilitarism är egoistisk utilitarism. I motsatts till den altruistiska utili-tarismen sätter den individen i centrum. Alla handlingar som leder till bra konsekvenser för en själv anses vara etiska, och vice versa.
Gemensamt för dessa kosekvensetiska synsätt är att om man realiserar tänkandet på frågan huruvida man bör ljuga eller inte, finner man svaret att det inte spelar någon roll om man ljuger eller talar sanning. Huvudsaken är att konsekvenserna av handlingen blir goda. Det kan därför vara etiskt korrekt att ljuga och etiskt inkorrekt att tala sanning. Låt oss titta på ett känt exempel:

Antag att vi befinner oss i en stad i vilda västern på 1800-talet. Staden är nybildad och har precis fått en sheriff som ska upprätthålla ordning och se till att lagen följs. En invånare, Jim Jones, påträffas med en stulen häst och anklagas för att ha stulit den. Själv påstår han att han har hittat hästen. Den nytillträde sheriffen råkar veta att Jim Jones faktiskt talar sanning eftersom han sett Jim hitta hästen. Sheriffen tvekar om han ska berätta detta eftersom han, vid det tillfället han såg Jim, köpte en låda sprit av en olaglig handlare. Sheriffen har två val – att tiga eller tala sanning. Om han väljer att tiga kommer Jim att dömas till döden och hängas. Om han däremot väljer att berätta san-ningen kommer byborna ändå att se till att Jim hängs eftersom han fortfarande kom-mer att vara skyldig i deras ögon. Dessutom kommer de att kräva att sheriffen avgår på grund av sina olagliga affärer och det kommer bli total oordning i staden, vilket kommer att drabba alla invånare. (övers. från deGeorge, 1990)


Enligt konsekvensetiska perspektiv bör sheriffen i fråga därför undanhålla sanningen, trotts att en oskyldig man döms, vilket varken kan anses vara moraliskt rätt eller förenligt med rättvisa. Detta därför att sanningen dels medför att fler människor drabbas av ont (altruistisk utilitarism) och dels för att den skulle var missgynnande för sheriffen själv (egoistisk utilitarism).

Ett problem med det här tankesättet är att det kan vara väldigt svårt att förutse alla konsekvenser av en handling. Det är möjligt att sanningen om sheriffen och Jim Jones hade kommit fram så småningom ändå. Den kunde då ha skapat väldiga problem och med facit i hand kunde det, även ur ett konsekvensetiskt perspektiv, varit bättre att hålla sig till sanningen från början. Vidare kan man ifrågasätta om det är riktigt att offra någon – i det här fallet den helt oskyldige Jim Jones – för att minimera lidandet och maximera lyckan för andra. Utilitarister svarar ofta på denna typ av kritik, med hänvisning till vår tids samhälle, med att ifrågasätta om resultatet blir bättre om man bara följer uppställda regler och ignorerar konsekvenserna.

Låt oss titta på ännu ett känt exempel som förenklat kan skrivas så här:
En person (A) är på väg ut ur sin lägenhet där hans kompis (B) gömmer sig för en mördare, då han möter en man (C). A vet direkt att C är mördaren som kompisen gömmer sig för. C frågar därefter A om B är hemma. Ska personen A ljuga för att skydda sin kompis, eller tala sanning för att inte ljuga för mördaren C?
Ur den konsekvensetiska synvinkeln måste A ljuga. Mödaren är ju på väg att döda kompisen och A måste försöka förhindra detta.

Pliktetiker
Det finns andra sätt att betrakta de två ovannämnda etiska dilemmana. I pliktetiken är det inte konsekvenserna som avgör om en handling är etisk. Inte heller är det motiva-tionen bakom handlingen som har betydelse, utan om handlingen passar in bland en given mängd handlingar, t ex de tio budorden.

Den framstående tyske filosofen Immanuel Kant, en av pliktetikens grundare, hävdade att en handling avgörs av handlingens form och principer. Vi är förpliktigade att handla moraliskt, oavsett situation och vad vi gör, menade han. För att kunna handla moral-iskt måste vi följa en morallag som är villkorslös och kategorisk, det vill säga vi har en plikt att handla utifrån den lagen. Kant formulerade ett imperativ som talar om hur vi ska handla och som alltid gäller, det kategoriska imperativet: ”Handla enbart utifrån sådana principer som du skulle vilja se upphöjda till allmän lag.”

Om man resonerar enligt pliktetiken i fallet med sheriffen och Jim Jones, kommer man fram till helt andra slutsatser än vad konsekvensetiken gör. Sheriffen, enligt Kants lära, skulle då ha funderat över vad han skulle vilja se upphöjt till allmän lag. Sheriffen valde som tidigare nämnts mellan alternativen att tiga eller tala sanning. Om han hade valt att tiga skulle han alltså velat se detta upphöjt till allmän lag. Om han däremot hade valt att tala sanning hade han istället velat se sanningen upphöjd till allmän lag. Då dessa två alternativ utkristalliserat sig ter sig det ganska logiskt att välja att tala sanning. Pliktetiken tar alltså ingen som helst hänsyn till konsekvenserna av en handling, utan varje människa ska kunna handla moraliskt enbart med hjälp av det kategoriska imperativet. Inte heller skulle några regler behöva stiftas åt människor, utan varje människa skulle själv kunna inse dessa.

I fallet med mördaren når det kategoriska imperativet sin spets. Enligt detta är A skyldig att tala sanning eftersom han inte skulle vilja se lögnen upphöjd till allmän lag. Mördaren borde således ställa sig frågan om han skulle vilja se sin handling upphöjd till allmän lag. Varje person blir alltså ansvarig för sina egna handlingar.
Nackdelen med detta tankesätt är att olika regler kan komma i konflikt med varandra. I fallet med mördaren skulle personen A även kunna resonera på ett annat sätt:
Skulle jag vilja se det upphöjt till allmän lag att människor inte skyddar sina närmaste vänner ifrån ondska?
A skulle då kunna komma fram till svaret:
Nej, det skulle jag inte vilja.

Kontentan skulle då bli att A väljer att ljuga eftersom A inte vill se det upphöjd till allmän lag att människor inte skyddar sina närmaste vänner ifrån ondska.
Vidare kan man också ifrågasätta om alla människor är kapabla att resonera och handla efter Kants imperativ, speciellt då man blir tvungen att väga olika regler mot varandra. I fallet med mördaren skulle det mycket väl kunna vara så att mördaren faktiskt skulle vilja se sin handling upphöjd till allmän lag, därför att personen han är i färd med att mörda har gjort något som mördaren anser bör straffas med döden.
Kant lösta dessa problem genom att formulera ytterligare ett imperativ: ”Vi bör aldrig behandla en människa, varken oss själva eller andra, blott som medel utan alltid som ett fritt självändamål, som något som har sitt värde i sig själv.” Kant menade också att om vi bara har en fri vilja kommer vi automatiskt alltid att handla gott. Att det blir så, menade han, beror på att den fria viljan är rationell. Det kategoriska imperativet är således till för de som inte har en fri vilja, men som likväl ska kunna välja den goda handlingen framför den dåliga.

En annan form av pliktetik är religiös etik, t ex judisk-kristen etik. Den senare är värd att nämna eftersom den har påverkat den västerländska synen på moral väldigt myck-et. Ett exempel är de tio budorden, som har varit till grund för våra tiders lagar. I motsatts till att varje människa själv ska inse vad som är rätt och fel överlåter man detta till någon som är opartisk och står över mänskliga brister och förstånd, nämligen Gud. Trotts att man ansluter sig till detta synsätt kan problem kan uppstå. Många människor kan ha svårt att acceptera gudomliga regler, t ex att det är fel att ljuga.

Historiskt perspektiv

Genom människans historia har det alltid funnits två olika sätt att förhålla sig till en fråga – att tala osanning / undanhålla sanningen eller tala sanning. Som tidigare nämnts kan det vara svårt att definiera vad som är sant och osant respektive rätt och fel. Låt oss koncentrera oss på utvecklingen av vad som har ansetts rätt och fel kring lögnen i västerlandet.

En av människans första samling av levnadsregler och definitivt en av de viktigaste mottog, enligt Bibeln, Moses på toppen av Sinai berg (ca 1200 f. Kr), i nuvarande Israel. Denna samling bestod av tio Guds bud, däribland ”Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa” (åttonde budet), vilket kan översättas till ”Du ska inte ljuga”. Genom att ge Moses dessa bud ingick Gud ett förbund med människorna om hur de bäst skulle leva – lagens förbund. För den som inte ville bryta förbundet med Gud, men även för de som tvekade på om detta verkligen var det rätta sättet att leva, blev det av stor betydelse att följa tio Guds bud. Vare sig man var övertygad om det ena eller det andra fruktade man nämligen Guds straff, som kunde drabba vilken person som helst som bröt mot buden. Med denna bakgrund kan man inse att männi-skorna inte gärna valde lögnen framför sanningen, i alla fall inte de som accepterade och hade kännedom om tio Guds bud.

Med tiden föll det åttonde budet lite i glömska, då människans uppgift ansågs vara att bygga magnifika samhällen. Vid tiden kring den stora och betydelsefulla filosofen Pla-ton (ca 400 f. Kr.), ansågs det till och med nödvändigt att ljuga. Staten, ansåg Platon, skulle skydda människorna ifrån sådant de inte borde veta och inte skulle förstå. Statstjänstemän blev således tvungna att ljuga. Aristoteles, en av Platons lärjungar, definierade idealsamhället som en mängd av dygder. En dygd var något som var gott och ett mellanting mellan två extremer (mod var t ex mellantinget mellan feget och övermod). Människans natur var att finna lycka, vilket skulle uppnås med ideal-samhället. Dygderna var således eftersträvansvärda och lögnens plats i samhället ansågs inte lika viktig.

Efter Aristoteles tid förändrades världen mycket och så småningom uppstod det mäktiga romarriket. Under denna epok förvandlades den vanliga människan till en väldigt liten och betydelselös person. Filosofin slutade beskriva världsåskådnings-frågor och kom istället att handla mycket om hur man bäst skulle gestalta sitt liv. De dominerande riktningarna för denna tid blev stoicismen och epikurismen. Den sistnämnda menade att vi skulle undvika lidande och olust och på så vis nå njutning. En dygd var att göra någonting lagom, inte överdrivet men inte heller i underkant. Dygderna var personliga och det var upp till var och en hur man ville leva sitt liv. Lögnen blev på så vis beroende av vad man själv ansåg vara rätt. Rimligtvis borde dock inte detta leda till att man brukade den, men det viktigaste var att man följde sina dygder och fann njutning.

Stoicismen var lite tvärtemot och menade att det var en dygd att betrakta allt med jämnmod. Naturen ansågs god och något som styrdes av oföränderliga lagar. Tron på ödet blev därför stor men allt som följde i dess väg var gott. Man skulle lugnt och villigt acceptera ödet eftersom det inte var något att göra någonting åt. Ödet ledde den villige och släpade med sig den ovillige, menade man. Därför fanns det ingen anledning att ljuga eftersom sanningen ändå skulle hinna ifatt en. Det enda som stod den enskilda människan fritt var att antingen frivilligt bejaka världsförloppet eller motvilligt tvingas av det.

Kring år 500 föll romarriket sönder i ett västromerskt och ett östromerskt rike. Antikens storhetstid var över och en kraftig kulturell tillbakagång infann sig. Även allting annat som handel, näring och städer slogs i spillror. Medeltiden började, men tog inte vid där antiken slutade. Kyrkan kom att bli väldigt dominant under den här tiden, vilket speglade människors sätt att se på lögnen. Förtroendet för kyrkan bland olika människor och i olika tider var dock varierat. Generellt skulle man kunna fastslå att det successivt växte sig större och därmed växte aktningen för att inte bruka lögnen.

Då de nyare tiderna bröt ut (omkr. år 1500) började intresset för vetenskapen och den kunskapen som tappades bort vid antikens fall öka. Man började tro mer och mer på vetenskapen och att den kunde bevisa allt vad som var sant – och för den delen allt som var osant också. Detta resulterade i en väldigt materialistisk syn på värden. Det som kunde mätas, vägas och tas på var det enda som existerade. Således var allt annat lögn och humbug.

Under senare tider har människan dock insett att det är väldigt lite vi kan veta med säkerhet. Vad är det som säger att rätt är rätt och fel är fel och att en lögn är en lögn och inte en sanning? Vi har emellertid upprättat en mängd lagar – och oskrivna lagar – som talar om huruvida någonting är rätt eller inte. Lögnen anses inte fel av alla men de flesta menar att det är moraliskt inkorrekt att ljuga. Trotts detta använder sig många av lögnen lite då och då, ofta som en undanflykt, ibland utan att ens lägga märke till det – fast det har troligtvis människan gjort i alla tider.

Utvärdering

Kant hävdar med sitt kategoriska imperativ att alla människor kan komma till insikt om vad som är rätt och fel och moraliskt och etiskt korrekt. Om detta hade fungerat till fullo hade vi levt i en tämligen harmlös värld – förhoppningsvis i samförstånd. Men varför fungerar inte Kants teorier? Eller gör de egentligen det?

Låt oss blicka tillbaka på fallet med mördaren, där person A står inför valet att skyd-da sin kompis och ljuga eller tala sanning och låta mördaren ta ansvar för sitt eget handlande. Som tidigare observerats så hamnar två regler i konflikt med varandra, vilket kan betraktas som en relativt vanligt situation då man handlar efter det katego-riska imperativet. Pliktetiker har försökt lösa detta valproblem genom att hävda att människan här måste välja vilken regel som står över den andra. Även Kant kunde tänka sig att acceptera undantag från det kategoriska imperativet, då detta var oundvikligt. Alltså skulle det kunna vara möjligt att ljuga i vissa särskilda situationer då detta blev absolut nödvändigt.

Fast frågan är om man egentligen någonsin behöver ljuga. En person som är helt in-ställd på att aldrig ljuga skulle troligtvis kunna se flertalet bättre valmöjligheter i många situationer där vi ”vanliga” människor funderar på att välja lögnen framför sanningen. Är lögnen inte mången gång en patetisk undanflykt ifrån bristfälligt ansvarstagande för våra dåliga handlingar? I ett samhälle utan dåliga handlingar hade lögnens värde tro-ligen varit mycket mer sidosatt. Vem behöver dölja något som inte finns? Egentligen leder detta resonemanget oss ingen vart eftersom det alltid kommer finnas dåliga handlingar, men det är intressant att ställa sig frågan varför lögnen är så viktig och tycks bita sig fast hos människan, som en lockande frestelse.

Varför är det då fel att ljuga? För att återknyta till Kants resonemang kring lögnen, frågar vi oss åter hur det skulle bli om alla ljög. Eller låt oss förenkla det ytterligare; hur skulle det bli om jag alltid ljög? Ett gammalt ordspråk målar ut det tydligt: ”En lögnare blir inte trodd, även om han talar sanning.” Och det är just detta som kan visas med Kants kategoriska imperativ. Om alla skulle ljuga skulle ingen tillslut kunna lita på någon. En sanning hade inte blivit mer värd än en lögn och skulle inte heller kunnas ta för något annat. Om det här skulle bli förverkligat så kan man undra vilken typ av samhälle vi skulle få. Ett egocentriskt samhälle där varje individ enbart skulle bry sig om sig själv?

Problemet idag tycks vara att det har blivit rättfärdigat att ljuga. Den ”vita” lögnen, har blivit något sorts redskap som vi ”måste” använda oss av eftersom ”alla andra” gör det. Dessa små lögner är egentligen nästan uteslutande onödiga. Vi klarar oss lika bra utan dem, troligtvis även bättre på lång sikt. Ett samhälle utan lögner skulle vara ett samhälle med respekt och tillit, två produkter som idag tycks ha kommit i skymundan för människans jakt på sitt självförverkligande.

Nu är det lätt att måla upp en mörk bild av dagens samhälle och situationen må inte vara så drastisk som beskrivet, men det är viktigt att vi beaktar vad lögnen får för kosekvenser för oss själva och för andra runt omkring oss. Vi bör därför undvika lögnen i så stor utsträckning som möjligt, då sanningen är betydligt bättre.

Källförteckning

”Svenska Akademiens ordbok”, 1997

Holm, Pelle, ”Ordspråk och talesätt”, 1979

Eriksson, Leif och Stjärnlöf, Sune, ”Människan meningen moralen”, 1997

Ahlberg, Alf, ”Filosofins historia”, 1961

deGeorge, Richard T, “Business ethics”, 1990

Tillbaka