Etik- att göra det rätta

Dygd etik

Så här tänker en dygd etiker

Har man tränat sig att leva dygdigt så gör man automatisk de rätta handlingarna.

Lycka är enligt Aristoteles (384-322 f.Kr.) att ägna sig åt "förnuftig" verksamhet som för honom var vetenskap. Enligt Aristoteles bör vi människor sträva efter dygden, eller dygderna, med detta menar han goda egenskaper.

Dygden är enligt Aristoteles sin egen belöning och den dygdige kännetecknas av att han gör det rätta därför att han vill göra det och han känner glädje när han handlar så. Att utföra dygdiga handlingar är att utföra handlingar som är i överensstämmelse med den mänskliga naturen och därför är dygdiga handlingar njutbara för den dygdige, inte bara därför att han älskar dem, utan också därför att de till sin natur är njutbara. Det goda, det lyckliga och det dygdiga livet är i någon mening en och samma sak.

Det finns två grupper av dygder: karaktärsdygder (moraliska dygder) och intellek-tuella dygder, vilka svarar mot uppdelningen av själen i en irrationell och en förnuftig del och mellan det praktiska och det kontemplativa livet.

Till karaktärsdygderna (de moraliska dygderna) räknas: mod, besinning (måttfullhet), frikostighet, storslagenhet (högsinthet), stolthet, ambition , godlynthet, vänlighet, upp-riktighet, kvickhet, och rättrådighet. Aristoteles nämner också blygsamhet (skamkän-sla) och indignation, vilka inte i egentlig mening är några dygder, men som ändå kan betraktas som en form av kvasidygder.

Till de intellektuella dygderna räknas: vetande, kunnighet, klokhet, insikt, visdom, råd-ighet, medvetenhet och förståelse och insikt.

Den moraliska dygden är ett karaktärstillstånd, närmare bestämt en disposition att väl-ja den gyllene medelvägen mellan ett för mycket och ett för litet. "Dygd är således en hållning som avser ett val och håller sig till mitten som en klok man skulle bestämma den. Den är en medelväg mellan två laster, övermåttets och bristens."

De moraliska dygderna erhålls genom att vi tränar oss att alltid välja den gyllene med-elvägen. Vi blir vänliga genom att utföra vänliga handlingar, måttfulla genom att utföra måttfulla handlingar osv. Eftersom vanan är dygdernas upphov är det viktigt att redan från ungdomen försöka forma de rätta vanorna och känna glädje för rätt saker, vid rätt tillfällen och i förhållande till rätt personer och överhuvudtaget att handla utifrån riktiga motiv, med tillbörliga medel och vid rätt tidpunkt.

Epikuréerna

Epikuros (ca 341-270 f.Kr.) lärde att lycka är livets högsta goda, men lycka är inte detsamma som ohämmad njutning. Människan strävar ända från början av sitt liv efter att nå upplevelser av behag och tillfredsställelse, och protesterar och försöker undvika sådant som leder till olust och plåga. Det är helt enkelt den mänskliga naturen och något helt naturligt i vår strävan att överleva och leva ett så gott liv som möjligt. Spädbarn gör detta helt spontant och självklart, vuxna gör detsamma, även om mycket av spontaniteten kan ha försvunnit och sinnet kan hitta på många skäl, mer eller mindre befogade, för att skjuta upp en behagfylld upplevelse till ett senare tillfälle, eller att tillfälligt stå ut med obehag för att det förhoppningsvis leder till något positivt längre fram. Ett viktigt inslag i den epikuréiska filosofin är just att man bör göra bruk av sin livserfarenhet och sitt förnuft, när man gör sina val i livet. Vuxna bör inte likna spädbarn på så vis att man alltid väljer den kortsiktiga njutningen, man bör i stället kalkylera med vad som är i ens eget långsiktiga intresse.

Stoikerna

Den stoiska skolan har fått sitt namn av den pelarhall i Aten (stoa poikilä = den brokiga hallen) där grundaren Zenon (300-talet f Kr) samlade sina elever. Längre fram kom kejsar Marcus Aurelius (död 180 e.Kr) i sin bok Självbetraktelser att ge spridning åt stoiska tankar. Dessa blev en av huvudkonkurrenterna till kristendomen under dess första århundraden

Kärnan i den stoiska filosofin är att det inte finns någon högre auktoritet än förnuftet. Världen är sådan förnuftet visar den för oss, naturens värld är vad som existerar, det finns ingenting ”högre”. Gud finns inte utanför eller över världen, han genomsyrar den.

Eftersom vi är ett med naturen, och inget ”högre” finns, kommer vi inte ”någ-on annanstans” när vi dör, vi går tillbaka till naturen. Naturen styrs rationellt, det finns ett skäl till att allting är som det är. Vi kan inte ändra det, vi bör inte försöka ändra det eller önska det annorlunda. Allt som sker, inbegripet vår egen eller närståendes död, bör vi acceptera oberörda, utan känslor. Allt är ”enligt naturen”. Gör våra känslor uppror mot detta har känslorna fel, och vi bör då arbeta på att underställa våra känslor vårt förnuft, så att känslorna inte kommer med vilseledande bedömningar. Alla livets skiften bör vi möta med lugn oberördhet.

Individer som gick in för den stoiska filosofin visade sig ofta i stånd att uthär-da många prövningar till synes oberörda.

Tillbaka